News Ticker

I Ryssland måste man ta ställning

om journalistiken och makten i före detta Sovjetunionen

The following two tabs change content below.

Sylvia Asklöf

Latest posts by Sylvia Asklöf (see all)

Av Sylvia Asklöf

— Att sprida propaganda är en av journalistikens viktigaste funktioner i samhället, säger Igor Tjagusjev, professor vid den journalistiska fakulteten på Moskvas statliga universitet.

— Duman är vald av folket, och de journalister som jobbar med rapportering därifrån, har en uppgift att övertyga folk om att de beslut som tas är rätt.

Det är femte året i rad som Zjurfak, journalistfakulteten vid Sankt Petersburgs statliga universitet, håller sommarkonferens om den ryska mediesituationen. Vi är tjugofem deltagare från åtta länder som samsas i de sommarkvava lokalerna.

Det är ännu många veckor kvar till haveriet ombord på Kursk och den blixtbelysning som händelsen sätter på informationshanteringen i det före detta Sovjet. Men bara några dagar innan konferensen har arresteringen av Media-Mosts ägare, Vladimir Guzinskij, nästan stjälpt president Vladimir Putins framgångsrika utlandsturné över ända. Därför är årets tema en händelse som ser ur som en tanke; “De ryska mediernas förhållande till makten”.

Men under två veckors tid är Media-Most som ämne, och eventuell tendens, inte något som nämnvärt tas upp av våra tiotalet föreläsare. På något sätt lyckas de glida runt det i den ryska mediesituationen som verkligen behövs diskuteras: den medialagstiftning som lämnar mycket övrigt att önska, och den enskilde journalistens situation.

Hur hanterar jag en ägare som kan sparka mig för att jag skriver obekväma saker? Hur reagerar jag om hela redaktionen riskerar att åka i fängelse för något jag vill publicera, exempelvis något som kan uppfattas som förtal? Hur får man källor att lämna uppgifter när de inte har något skydd? Enligt den ryska författningen har journalisten “ingen skyldighet” att uppge källan för någon – det vill säga om journalisten inte dras inför domstol i en stämning. Då måste källan röjas.

Tjagusjev talar i sin föreläsning om det fenomen som i Ryssland kallas “parlamentarisk journalistik”, vilket kan vara olika former av journalistik som syftar till att delge ett politiskt budskap. Det kan vara journalister som arbetar i närheten av, eller mitt i, politiska partier och skriver för deras räkning. Det kan också bestå av tidningar som helt och hållet ägnar sig åt olika former av politisk propaganda för dumans räkning.

Professor Tjagusjev menar att det är ett stort problem att somliga av de politiker som sitter i duman faktiskt också är utövande journalister och mediaägare.

— Vad kan man göra åt det då? frågar jag.

— Ingenting särskilt. Den enda möjligheten att ingripa är om ledamoten begår något direkt brott, svarar han.

Guvernören i St. Petersburg, Jakovlev, har under flera omgångar under senare år anklagats för korruption och samröre med maffian. Trots detta har han ganska nyligen valts om till guvernörsposten. Alexander Afanasiev är chef för guvernör Jakovlevs presscentra i Petersburg. Han föreläser för oss om “Mass-Media and governor’s election in St. Petersburg” och kritiserar stadens medier under sin föreläsning för att de varit alltför partiska under valkampanjen.

— Den fjärde statsmakten har gått tillbaka till att vilja tala om för folk hur de ska tycka och tänka. Men nu har folket valt om guvernören, då borde medierna respektera det och lyda honom. Ändå har kritiken mot honom fortsatt! säger han.

Dessa båda ståndpunkter, att journalistiken kan, och bör, användas för propaganda och manipulation – ett ord som ofta förekommer i vår föreläsningssal på Zjurfak – och att tidningarna inte bör kritisera en makthavare, sätter fingret på problemet med journalistiken i Ryssland.

Man kan läsa rubriker på förstasidorna som lyder “Putin är skyldig till tragedin i Barents hav”, alltså en sammanblandning av rent journalistiskt material, och det som i västlig mediatradition kallas ledare. Uppdelningen i de ryska tidningarna är inte så tydlig. Åsikter och fakta smälter samman inne i tidningen. Samtidigt finns det en oförståelse för att mediernas uppgift i en demokrati skall vara just – att kritisera.

I väst skall ett mediaföretag, traditionellt sett, officiellt vara utan åsikt. Det är inte upp till ägaren, till exempel ledningen för SVT eller SR, vad som skall publiceras eller sändas. Det är upp till redaktionsledningarna. Liksom att journalisten som skriver en artikel officiellt inte ska ha någon åsikt. Journalistens uppgift är att förse medborgarna med verktyg så att de själva skall kunna bilda sig en åsikt. Detta är dock en tradition som inte har samma fäste i Ryssland, vilket intygas av några av kursdeltagarna.

— Det är omöjligt att vara helt objektiv, säger en kvinnlig journalist från Krasnojarsk, när frågan kommer upp till diskussion.

— Det är bara bluff att det skulle gå. Därför kan man lika gärna vara subjektiv, rakt igenom, menar hon.

En av föreläsarna från väst, Gareth Price, har under många år jobbat på BBC radio. Det uppkommer en diskussion i klassrummet om under vilka omständigheter det går att sparka en anställd journalist från BBC för något känsligt ämne han eller hon belyst.

— Om alla fakta är rätt och allt är välgrundat så är det inte möjligt, säger Price, varvid en journalist från Azerbajdzjan undrar om det gäller även om ämnet strider mot ägarnas officiella åsikter.

En av de vanliga uppfattningarna i Ryssland är att de olika mediaföretagen används för att föra ut storägarnas, det vill säga oligarkernas, privata åsikter och för att gagna deras syften. Traditionen att ägarna inte skall blanda sig i det som publiceras har inte heller samma fäste som här i väst.

Under våra två veckor besöker vi sju mediaföretag, några av dem är St. Petersburgs statliga radio, Itar-Tass och NTV. Både radion och nyhetsförmedlingen är före detta helstatligt styrda och ägda medier, vars ekonomiska bas mer eller mindre slitits undan efter Sovjets fall. Radion i Petersburg ägs idag till 51% av staten, och resten av privata intressen. NTV är en helt och hållet privatägd kanal.

Alla representanter för de mediaföretag vi träffar i Petersburg hävdar dock, föga förvånande, att deras medium är oberoende, och att journalisterna kan göra vilka reportage de vill. Men ofta med tillägget, som på St. Petersburgs statliga radio, att man respekterar de folkvalda politikerna.

Mediernas förhållande till makten i Ryssland, eller kanske snarare maktens förhållande till medierna, blev blixtbelyst under de dagar som Kursk-tragedin utspelade sig i Barents hav. Nu står det klart att den ryska staten på något vis undanhöll information och lämnade ut rent felaktiga uppgifter till tidningar och TV. Tyvärr undvek föreläsarna i Petersburg skickligt den fråga som verkligen skulle behövt ett svar; vad kan Ryssland göra åt sin mediasituation, som utmärks av kopplingar till makten och sparkandet av obekväma journalister? Varför lever föreställningarna om att journalistiken ska vara en del av statsapparaten fortfarande kvar? När jag pressar professor Tjagusjev på det i en kaffepaus, säger han:

— I ett litet, stabilt land som Sverige är det möjligt att vara neutral. Det går inte i Ryssland. Här måste man ta ställning.

<\/body>