News Ticker

Brev från Moldavien

Nicolae berättar i ett brev till sin svenska vän om hur han ser på livet i Moldavien idag. Egentligen vill han att många fler får höra hans berättelse, därför publicerar vi här hans brev.

The following two tabs change content below.

Nicolae Zaharia

Latest posts by Nicolae Zaharia (see all)

Käre vän!

Du bad mig skriva och berätta, utifrån en universitetsstudents perspektiv, hur det kommer sig att det blev som det blev med mitt land Moldova, varför det nu räknas som Europas fattigaste land, med en bruttonationalprodukt per person att jämföras med länder som Kambodja och Burkina Faso.

Var ska jag börja? Kanske med människorna. Vi har genomlevt en lång period med kontroll av och bestraffning för andra idéer och synsätt än de kommunistiska. Det är väldigt svårt att ändra folks attityd till kreativitet och fritt tänkande. Det går inte på en dag. Detta avspeglar sig i sättet folk umgås i arbetslivet och i kontakten med myndigheter. Den öppenhet och tillit mellan människor som jag upplevde under mitt besök i Sverige, finns helt enkelt inte i mitt land.

Jag fortsätter med landet. Moldova är ett litet land i sydöstra Europa, inklämt mellan Rumänien och Ukraina. En liten landremsa som för mig är den vackraste platsen på jorden. Jag kan inte tänka mig att leva någon annanstans. Min önskan är bara att få se folk med ständigt glada, vackra ansikten här, men givet dagens situation förblir detta tyvärr en hopplös dröm.

Varför, frågar du. Jag ska försöka förklara. I vårt lilla land bor fyra miljoner människor. Detta enligt den officiella statistiken. I verkligheten bor och arbetar nästan hälften utomlands. Om du inte tror mig, kan du jämföra med hur många moldaver som registrerats som illegala arbetare i länder som Italien, Ryssland, Frankrike, Tyskland och Israel. Dessa människor har ingen skuld i detta. De var tvungna att göra något för att överleva. Det omöjliga i att få lönen att räcka till skatt, utbildning och övriga levnadskostnader, är anledningen till att mina landsmän lämnar sitt land.

Jag har berättat för dig om lantarbetarna. Det värsta är att i jordbruket ser man väldigt få unga och medelålders män. Lantarbetarna består uteslutande av barn, kvinnor och gamlingar. Det är sant att naturen gav oss allt: ett tempererat klimat, tillräckligt med sol och bördig jord. Det enda som krävs är en bra förvaltning. Jag vet inte varför, men de senaste fem åren har förvaltningen inte fungerat alls, och vanligt folk erfar idag konsekvenserna av detta.

1992 började privatiseringsprocessen. Projektet avsåg främst att avveckla statligt ägande av industri och jordbruk. 1995, när Moldova började låna pengar från olika internationella organisationer, började allt klarna. Oförmågan att hantera lånen, att anpassa lagar, samt att fatta snabba och riktiga beslut, var anledningen till att allt misslyckades. Officiellt utfördes allt perfekt, såklart, men verkligheten såg annorlunda ut. När folk märkte att projektet inte ens fungerade på papperet, började de roffa åt sig så mycket de kunde. De som hade en maktposition utnyttjade sitt inflytande och sina kontakter till att stjäla ännu mer. När det bara fanns ruiner kvar av kollektivjordbruken, dessa usla kvarlevor från sovjettiden, framställdes privatiseringsprojektet av statsmakterna som en succé — ett steg mot demokrati. Denna succé gav alltså ett antal plundrade, fallfärdiga byggnader och förstörda jordbruksmaskiner åt medborgarna.

Resultatet är att det nästan inte finns någon djuravel i landet. Jorden brukas manuellt. Skatterna, de finansiella problemen och bristen på drivmedel har gjort jordbrukets situation ohållbar. Produktiviteten kan jämföras med Antikens Grekland.

Industrin är i ett ännu sämre skick. Här kan man inte ersätta ett komplext system av datorer och maskiner med manuellt arbete i samma utsträckning som i jordbruket. Endast ett fåtal industrier fungerar, resten är i praktiken utan produktion. Du minns säkert att privatiseringen av industrin kom i ett sent skede, och att projektets huvudsakliga misstag var valet av strategi. Statens kortsiktiga tänkande fick förödande konsekvenser. Stora industrikonglomerat såldes till högstbjudande, utan att köparen påtog sig något som helst ansvar. Varför tänkte ingen på att utnyttja erfarenheter från övriga Europa?

De bästa orden för att beskriva situationen för jordbruket, industrin, kollektivtrafiken, utbildningsväsendet och sjukvården är dålig, oåterkallelig och hopplös. Jag undrar själv hur folk står ut under sådana förhållanden när priserna stiger, när lönerna inte räcker till ens för det mest nödvändiga, när industrin går på tio procent av sin kapacitet. Sju av tio studenter betalar för sin utbildning, och kostnaden ökar för varje år. Läkarna arbetar under bedrövliga förhållanden. Jordbruksskördens storlek beror på naturens nycker.

Lärare och professorer motiveras inte att arbeta på grund av de låga lönerna. Studenterna motiveras inte att studera, för de vet inte vilka färdigheter som krävs för att hitta ett bra arbete i framtiden. Många har sökt lösningen genom att studera i Italien, Frankrike, USA och Rumänien. Jag tvivlar tyvärr på att de återvänder.

Jag har redan berättat om det usla läget för sjukvården. Det värsta är att behandlingen håller samma kvalitet som personalens arbetsförhållanden. Ett sjukvårdsbesök kostar en tiondel av en genomsnittlig månadslön på knappt 400 svenska kronor. Du kan säkert föreställa dig vad våra föräldrar går igenom för att få ihop till våra universitetsavgifter på 5000 kronor per år.

Prisökningen är orsaken till den höga arbetslösheten, vilken medför många sociala problem. Min stad Beltsy, en stad i Uppsalas storlek, ligger på tredje plats i Europa för andelen drogmissbrukare, och på första plats i landet för andelen HIV-positiva. I tillägg till våra övergående problem har vi alla skulder vår förra och nuvarande regering har till olika internationella organisationer. Olika tidningars analyser har beräknat utlandsskulden till den för oss hisnande summan 3000 kr per invånare. Ett skämt som cirkulerar är att vi borde få ner denna siffra genom att föda fler barn! Överhuvudtaget skämtas det mycket om vår dystra situation. Humor och skratt gör det möjligt att stå ut. De oroligheter som då och då förekommer i vårt land och som visats på era tv-nyheter beror helt enkelt på att levnadsförhållandena nu börjar närma sig bristningsgränsen.

Som en kontrast till alla problem finns ju som du vet den berömda moldovanska gästfriheten! Jag hoppas du kommer hit för att få uppleva den igen.

Fortsättning följer!

Din vän Nicolae Zaharia

(brevet översatt från engelska av Andreas Bryhn)

<\/body>