Varför fortsätter ryssen att gå till arbetet?

Av Paulina Kluge

Sedan Sovjetunionen föll samman i december 1991 har det skett stora och omvälvande förändringar i Ryssland. Gamla värderingar har bytts mot nya. Man har lämnat socialismen bakom sig och gått mot det man tidigare svartmålade – kapitalism. I samband med dessa förändringar har gamla problem ersatts av nya. Ett av många problem som uppstått är att lönerna inte betalas ut som de skall. Många ryssar har fått känna av hur det känns att vänta på sin lön, ibland upp till flera månader.

Under våren 1999 då jag gick påbyggnadskursen på Institutionen för Östeuropastudier (Uppsala universitet) valde jag att se lite närmare på detta fenomen och skrev en uppsats där jag försöker svara på varför ryssen fortsätter att gå till arbetet trots att han inte får någon lön. I denna artikel kommer jag att redogöra för några av de slutsatser jag drog och lite tankar kring detta. De “svar” jag kom fram till bygger delvis på material från sekundära källor som ryska, svenska och utländska tidningar och tidskrifter, men framför allt på intervjuer jag gjorde med 8 ryssar i Novgorod den första veckan i maj 1999. Låt oss börja med att lite snabbt se hur det ser ut på den ryska arbetsmarknaden idag.

Under de senaste sex-sju åren har det i Ryssland uppstått en liten grupp enormt rika människor samtidigt som majoriteten av befolkningen fått det väldigt dåligt. Siffror från början av 1999 visar på att 2/3 av den ryska befolkningen måste klara sig på mindre än 2840 rubel (100 dollar) i månaden (40% av befolkningen tjänar mindre än 50 dollar i månaden och ytterligare 20% 50-100 dollar). Siffran för hur mycket pengar man skall ha för att leva på existensminimum låg våren 1999 på 875 rubel i månaden (30 dollar). Befolkningen krymper sedan ett antal år med omkring en halv miljon människor om året och på 7 år har medellivslängden för män minskat med 6 år. Den sjunkande medellivslängden beror bland annat på att flera sjukdomar som förknippas med fattigdom har kommit tillbaka.

Bristen på kontanter är en av de största orsakerna till att lönerna inte betalas ut i tid. Orsaker till detta kan man till stor del finna i den sovjetiska epoken. Om en fabrik hade 100 anställda så arbetade de effektivt endast för 20 personer. Alla 100 anställda fick emellertid lön för sitt arbete. Under sovjettiden fanns det inte mycket att köpa i affärerna och även om man hade en aldrig så liten lön så samlades därför pengarna på hög. Många satte in sina pengar på banken. Efter 74 år av sovjetstyre hade statens skulder till den egna befolkningen blivit så stora att man betalade ryssarnas löner med deras egna besparingar. När man 1992 gick över till marknadsekonomi blev det genast en enorm inflation i Ryssland. Ett av resultaten med denna inflation var att befolkningens besparingar, som man använt att betala löner med, förvandlades till ingenting. Plötsligt hade man inga pengar att betala löner med längre.

Man har lyckats hålla arbetslösheten förhållandevis låg i Ryssland. En orsak till detta är att den ekonomiska krisen hittills inte har lett till något större antal uppsägningar eller konkurser. Det är snarare så att man i Ryssland ännu inte riktigt tycks ha förstått vad ordet konkurs betyder. Man fortsätter verksamheten som vanligt samtidigt som skulden till arbetarna ökar. Priset på arbetskraft har sjunkit och detta har gjort det teoretiskt möjligt att ha fler anställda än vad företaget egentligen behöver. Då lönerna är så låga eller ibland knappt ens betalas ut kan det till och med vara lönsamt att behålla sina arbetare även om de egentligen inte är nödvändiga för produktionen.

Nu är det inte så att det inte sker några betalningar alls i Ryssland. Visst sker betalningar, men inte alltid i kontanter. Det förekommer ofta att företag som producerar varor i stället för lön ger sina anställda varor som tillverkats på arbetsplatsen. Det är därefter upp till var och en av de anställda att själv sälja dessa varor för att komma åt kontanter. Folk kan få allt från tekannor, vodkaflaskor och mjukisdjur till hela betonggarage i lön. Det är inte svårt att finna exempel på detta. Bytesekonomin genomsyrar idag det ryska samhället och så gott som varje individ i Ryssland omfattas mer eller mindre av denna byteshandel. Andelen av byteshandel i betalningarna hos industriella företag i Ryssland hade 1999 överstigit 50%.

Det viktigaste för att överleva i dagens Ryssland är att man har ett nätverk av personer omkring sig. Man byter varor och tjänster med varandra. Extrajobb har blivit vanliga. 1998 tvingades 82,4% av de ryska familjerna att ägna sig åt extrajobb för att förbättra ekonomin. Man ger privatlektioner, syr om kläder och hjälper varandra på olika sätt. De flesta ryssar har tillgång till en datja där de odlar frukt och grönsaker. Att frakta varor åt andra i egna transportmedel eller att agera taxi är ett annat sätt att få in kontanter. Den svåra finansiella situation som Ryssland befinner sig i tvingar folk till att ta till illegala sätt att tjäna pengar. Stölderna ökar i landet och allt fler tjänstemän blir korrupta.

Låt oss nu försöka svara på frågan varför ryssen fortsätter att gå till arbetet när han inte får någon lön. Den första förklaring jag funnit är av social natur. När man tittar på intervjuerna blir det klart att arbetet som sådant, innehållet i det man gör, betyder väldigt mycket för de flesta ryssar jag intervjuat. Flera av respondenterna var noga med att påpeka att det var viktigt för dem att folk blev nöjda med deras arbete och att de ville bli uppskattade för det de presterade. Grovt kan man säga att flera av dem verkade leva upp på arbetsplatsen. Det är först när de kommer till arbetet som de blir någon och de kan för en stund glömma hur svårt livet blivit i övrigt. Som situationen ser ut idag är det inte många som har råd att göra så mycket på fritiden (om man nu ens har någon fritid, de flesta far ut till datjan så fort de har tid och det de gör där kan knappast jämställas med när vi åker ut till våra sommarstugor) så då får man leva upp på arbetet istället. De flesta av respondenterna trivdes mycket bra på sina arbetsplatser och fann sysslorna intressanta och givande. Arbetet blir den sociala bit som ger möjlighet att utvecklas som människa och hjälper folk att fylla dagarna med någonting som känns viktigt och meningsfullt. Tidigare, under sovjettiden, fanns det knappt någon arbetslöshet. Man betraktade arbetslösa som slöa människor som inte borde ha några rättigheter. På plakat och banderoller stod budskapet att den som inte arbetar skall heller inte äta (“Kto ne rabotaet, tot ne est”). Detta är samma budskap som predikas i bibeln och uppfattningen kan därför anses vara starkt förankrad i befolkningen. Den som blev arbetslös drabbades av en känsla av att inte behövas och känslan av skam över att vara arbetslös sitter i än idag. Det är anmärkningsvärt att det kommunistiska Sovjet som såg religionen som ett opium för folket och gjorde allt vad det kunde för att utrota den använde sig av ett bibelcitat som kommunistisk arbetarslogan!

En annan förklaring till ryssarnas beteende som jag kommit fram till, bygger på ekonomiska motiv. Det som i våra ögon tycks vara ett rent irrationellt beteende kan i ett samhälle som dagens Ryssland vara fullkomligt rationellt. Det är svårt att finna nya jobb och då kan det vara bättre att stanna kvar på det jobb man faktiskt har, även om det betyder att man måste vänta på lönen ett tag. Under sovjettiden var det vanligt att arbetsgivaren tog hand om sina anställda på fler sätt än att bara ge dem lön. Arbetsgivaren sörjde ofta även för exempelvis mat, sjukvård, semester och barnpassning till sina anställda. Även om många av dessa förmåner inte finns kvar i samma utsträckning som förr så kan det hända att några finns kvar. Slutar man på företaget så förlorar man kanske en gratis måltid varje dag eller något annat som underlättar livet i stort. Hoppet om att man snart skall få sin lön utbetald är också en anledning till att folk stannar. Vetskapen om att man en gång åtminstone blir berättigad till pension är också ett incitament som får folk att stanna kvar. Även om lönen är aldrig så liten när den kommer är den mycket efterlängtad och bättre än ingen alls. Det är tydligt att det finns ekonomiska motiv bakom många ryssars agerande även om motiven ibland kan tyckas väldigt vaga. Många ryssar är emellertid tvungna att odla grönsaker vid sidan om arbetet för att kunna överleva. Detta framgår av både medias bild och av intervjuerna. Sju av åtta respondenter hade grönsaksland eller datja där de odlade grönsaker för att dryga ut maten och ha till vintern.

Den sista orsaken jag tar upp handlar om att man behöver en social struktur i livet. Detta blev mycket tydligt för mig under intervjuerna. Folk har i mångt och mycket förlorat hoppet om att det kommer att bli så mycket bättre i Ryssland än det är nu. Om inte tidigare så förlorade de slutgiltigt tron på en bättre tillvaro i augusti 1998 när Ryssland återigen drabbades av en ekonomisk kris. Många ser ytterst mörkt på framtiden. Visserligen är det illa ställt på arbetet där man är men vad säger att det kommer att vara bättre någon annanstans om man säger upp sig? Sju av åtta respondenter har svårt att föreställa sig att det kommer att bli bättre levnadsförhållanden i Ryssland inom en snar framtid. Möjligtvis att barnbarnen får det bättre. Flera av de intervjuade säger sig ha förlorat hoppet om en ljusare framtid. De försöker att ta en dag i sänder och inte tänka alltför långt framåt. Jag fann att många av respondenterna kände sig desillusionerade vad gäller framtiden och att en känsla av hopplöshet genomsyrar hela deras tillvaro. Många är bittert medvetna om att de inte har några andra alternativ än att fortsätta att gå till sina arbeten. De får det inte bättre någon annanstans och därför fortsätter de att gå till sina arbeten dag ut och dag in. Då man inte vet vilka förändringar som kommer att ske i samhället dagen därpå är det tryggt att åtminstone ha någonstans att gå varje morgon. Arbetet blir den fasta punkten i tillvaron och det är här man får sitt sociala behov tillfredsställt. Människor är sociala varelser som söker sig till trygghet och gemenskap med andra och det är just det som många ryssar gör när de fortsätter att gå till arbetet även om lönen inte betalas ut.

Tankar som uppstod under arbetets gång är hur mycket som egentligen har förändrats för människorna som lever i Ryssland om man jämför med hur det var under sovjettiden. Redan under sovjettiden skedde en byteshandel av varor och tjänster. För att få tag på de varor man behövde och som var svåra att finna i butikerna var det viktigt att man hade många och bra kontakter. Det var det väldigt mycket i Sovjetunionen som byggde på just informella relationer. Men även i dagens Ryssland behöver man ha ett stort socialt nätverk omkring sig för att överleva. Man byter varor och tjänster med varandra. Nu finns det visserligen varor på hyllorna men istället har man inga pengar att köpa någonting för. Så kanske har det, även om det kan tyckas långsökt, för människorna i Ryssland inte skett så stora förändringar när det gäller vardagslivet som vi har trott. Folk går till sina arbeten som vanligt, byter varor och tjänster med varandra och far ut till datjan på helgerna för att odla grönsaker inför vintern. Kanske är det därför folk inte protesterar mer än de gör, för att det mesta ändå fungerar på samma sätt som det alltid har gjort? Då som nu får man lita på att det kontaktnät man har lyckats bygga upp fungerar.

Låt oss avslutningsvis fundera på hur vi i Sverige skulle reagera om vi hamnade i en liknande situation som människorna i Ryssland har gjort. Om det skedde en så stor förändring i samhället att alla värderingar kastades omkull. Om allt vi sedan barnsben hade fått lära oss var bra (socialism) plötsligt skulle bytas ut mot det vi i hela vårt liv hade fått höra var dåligt (kapitalism). Om det skedde en enorm inflation, priserna chockhöjdes, lönerna sänktes och de i värsta fall inte betalades ut på flera månader. En första tanke är att vi naturligtvis skulle ställa till med ett förfärligt liv. Gatorna skulle fyllas av demonstrerande svenskar. Men sedan då? Om vi märkte att det faktiskt inte hjälpte, att det helt enkelt saknades pengar? Skulle vi då fortsätta att demonstrera och kanske säga upp oss från våra arbeten? Då skulle vi ju inte längre ha någonting. Kanske skulle vi göra precis som ryssarna, det vill säga fortsätta att gå till våra arbeten eftersom det trots allt är det mest ekonomiska vi kan göra och samtidigt söka oss dit för att känna en trygghet och gemenskap med folk som befinner sig i samma situation. Det är naturligtvis svårt att säga hur vi på sikt skulle reagera, men jag tycker att det är spännande att fundera lite kring det. För det kanske inte är så självklart alla gånger vad som är rationellt att göra eller inte. I alla fall inte vid första anblicken.