News Ticker

En märklig levnadshistoria

Intervju med Francesco Kovacs

The following two tabs change content below.

Teresa Vihtma

Latest posts by Teresa Vihtma (see all)

Av Teresa Vihtma

När jag kliver in genom dörren till konditoriet inser jag att jag inte minns hur mannen jag kommit för att intervjua ser ut. Nervositeten har reducerat bilden i mitt huvud till vaga konturer och jag försöker förgäves få dragen att framträda tydligare. Väl inne ser jag mig omkring i den halvfulla lokalen. Fjärilarna i magen fladdrar ännu lite vildare när ingen av gästerna där ser ut som om de väntat på mig. Kanske har jag gått till fel konditori, tänker jag.

Då ser jag plötsligt en man som vinkar åt mig från ett av konditoriets bakre rum. Han har ett stort leende på läpparna och jag förstår att jag inte har någon anledning att vara nervös. Han reser sig upp när jag kommer, tar mig i hand och presenterar sig. Hans namn är Francesco Kovacs och han tillbringade nio år av sitt liv i sovjetiska fångläger.

Inne på konditoriet med en kopp kaffe är det svårt att tro att den glade, skämtsamme mannen mittemot mig genomlidit både tortyr och straffarbete. Han njuter synbart av livet och utstrålar en värme och en livsglädje som är svår att värja sig mot.

Francesco Kovacs föddes 1929 i Italien av ungerska föräldrar. Hans far dog tidigt och hans mor beslutade sig då för att lämna sina två söner hos släktingarna i Györ i Ungern. Hon återvände till Italien för att ta hand om familjens skrädderi och återvände till Ungern en gång om året för att hälsa på och ge dem pengar och kläder.

När andra världskriget bröt ut läste Francesco på gymnasiets latinlinje. Hans skola gjordes om till fältsjukhus och det var där han för första gången såg krigets ansikte. Icke-önskvärda människor såsom judar och zigenare deporterades av nazisterna och de skadade soldaterna på sjukhuset berättade om ryska övergrepp. Francesco och hans bror bestämde sig då för att gå med i en underjordisk partisangrupp. Gruppen var oberoende av någon av sidorna i kriget och kämpade för ett fritt demokratiskt Ungern liknande Sverige eller Schweiz.

1945 tågade de ryska styrkorna in i Ungern. Under krigets sista dagar spred de ryska trupperna flygblad där människor uppmanades anmäla sig till närmaste militärmyndighet. Francesco, som under krigets slutskede befunnit sig i Österrike, återvände till Ungern för att återförenas med sina anhöriga. Han arresterades emellertid vid den ungerska gränsen och hamnade i ett provisoriskt fångläger. Röda Korset lyckades dock övertala myndigheterna att släppa alla fångar under 18 år och efter en månad i lägret fick han äntligen återse sin familj igen. Världen jublade efter krigets slut och Francescos liv återgick till viss del till vad det varit innan kriget. I väntan på att kunna återuppta sin skolgång arbetade han för att kunna spara lite pengar.

Men två veckor innan skolstarten, den 22:a augusti 1945, kom de ryska soldaterna till familjens hem. De konfiskerade hans italienska pass, hans böcker och kärleksdikter. Francesco själv var inte hemma när de kom men fick veta att de skulle komma tillbaka klockan 8 på kvällen. Han förstod att han ställts inför ett val som skulle komma att påverka hela hans framtid. Av rädsla för vad de ryska myndigheterna skulle göra med hans familj valde han att inte fly. Han återvände hem på kvällen och arresterades i samma ögonblick han kom in i bostaden. Med bakbundna händer fördes han till polisstationen i Györ. Därifrån fortsatte resan, med tåg och på lastbilsflak, till en förort till Budapest.

Innanför porten i ett trevåningshus vars fönsterrutor var svartmålade knuffades han nedför en trappa till källarvåningen. En strålkastare riktades mot hans ansikte och hans livrem togs ifrån honom innan han knuffades in i ett rum som inte var större än ett badrum. Inne i rummet fanns nio av hans partisanvänner, blodiga och sönderslagna. Nu väntade ett helvete för Francesco. I nio dagar utsattes han för hårda förhör, skenavrättningar och tortyr. Förhören kunde vara i upp till sju timmar med en halvtimmes paus mellan varje pass för att byta förhörsledare och vakter. Förhören kretsade hela tiden kring partisanverksamheten. Förhörsledarna utgick ifrån att den varit finansierad av USA och frågorna kretsade kring temat när och hur landet skulle anfalla Sovjetunionen.

På den tionde dagen fördes fångarna till centralstationen i Budapest. De föstes in i en godsvagn med ordet “ammunition” målat med stora vita bokstäver på sidan. Ingen hade vid den tidpunkten rätt att kontrollera sovjetiska militärtransporter och utan de anhörigas och andra myndigheters vetskap transporterades fångarna till Timisoara i Rumänien. Där ställdes de inför en militärdomstol bestående av representanter ur den 17:de flygeskadern.

– Vi dömdes enligt paragraf 58, “gummiparagrafen”, säger Francesco. Sitt namn hade paragrafen fått för sin flexibilitet. Alla aktiviteter som ansågs vara antisovjetiska kunde dömas under paragrafen. Detta innebar i praktiken att en person kunde dömas för vad som helst. Antisovjetisk var bara en definitionsfråga för åklagaren. Francescos låga ålder och det faktum att han inte blivit tagen på bar gärning med partisanverksamhet räddade honom från arkebusering. Han dömdes istället till 10 års straffarbete i läger i Sibirien. Via Constanta vid Svarta havet fördes han till ett fängelse i Odessa. Där delade han cell med ett hundratal andra fångar av olika nationalitet. Förhållandena i fängelset var ohyggliga. Fångarna använde sina kläder som madrasser och skorna som kuddar. Inbördes rangordnade internerna varandra efter nationalitet. De ryska fångarna stod högst på stegen och betedde sig därefter. De lade beslag på maten och lämnade endast rester till de andra fångarna. I ett hörn av cellen stod en tunna där fångarna uträttade sina behov. Tunnan svämmade snart över och de fångar som inte var ryssar tvingades att sova närmast tunnan. Deras kläder stank ständigt av urin och avföring.

När Francesco berättar för mig om tiden i Odessa känner jag att jag måste fråga hur han överlevde. Hur hittade han dag efter dag viljan att leva i det helvete han befann sig i?

– Jag har aldrig tvivlat på att det finns en högre makt, säger han. Min tro har hjälpt mig. Inte en gång har jag tvivlat på att jag skulle överleva.

Efter en månad i Odessa flyttades Francesco till sitt första arbetsläger, Ivdel som låg i Uralområdet. Där fick han arbeta under sträng bevakning av lägervakterna som även de var dömda brottslingar. Francesco tar ut några hophäftade kopior ur sin pärm och visar mig. “Vardagar i Gulag” är titeln på reportaget där en f. d. lägerkommendant vittnar om vad som pågick i lägren. Jag läser med fasa om de tortyrmetoder som användes. Hur lödkolvar, trä- och metallstavar och flaskor stoppades in i anus och vaginor. Hur man rev upp näsborrar, munnar och öron, stack ut ögon, slet bort hår och könshår. En snabb bekännelse var det enda sättet att överleva.

– Har du sett något av det här?, frågar jag.

– Ja, svarar han enkelt.

År 1949 gav Moskva order om att alla icke-sovjetiska fångar skulle deporteras längst ut i Sibirien. Francesco hamnade till slut i ett speciellt bevakat fångläger i Tajshet, där han blev kvar under resten av sin strafftid. Under sin tid i lägret drabbades han av dysenteri och var nära att dö. En gammal ryss kom att rädda livet på honom. Han visade Francesco hur man eldade björkved och sedan åt kolet.

– Det fungerade precis lika bra som kolet man köper på apoteket, intygar Francesco.

När Stalin dog 1953 kunde Francesco och de andra fångarna äntligen börja se slutet på mardrömmen. När sorgemusiken i lägret tystnat uppgav han italiensk nationalitet och förflyttades så småningom till Rybinsk, numera Andropova. Efter 17 månader, under vilka de fått äta obegränsat med gröt och salt sill, flyttades Francesco och de andra italienska fångarna till Wien. Endast 18 av dem hade överlevt. En sista hälsning från en av Röda arméns officerare följde dem när de klev ur bussen framför hotellet i Wien: “Kom ihåg att under er vistelse har ni ej lidit nöd, ni blev väl omhändertagna. Vad ni än säger och skriver i framtiden vill vi påminna er om att våra händer är långa och vi kan nå er över hela världen. Adjö kära kamrater.”

Att händerna verkligen var långa får jag veta. Francesco berättar att en av hans kamrater som skrivit om sina upplevelser i italienska tidningar blev överkörd och dödad av en bil något år efter frigivelsen. Det framkom aldrig vem som gjorde det. Själv vågade han inte berätta om vad som hänt honom förrän efter kommunismens fall.

Genom Röda Korset och olika journalisters hjälp fick Francesco kontakt med sin mor, som bodde i Fiume, nu Rijeka. Det var 14 år sedan de sist talade med varandra och Francescos mor hade svårt att tro att hennes son verkligen fanns i andra ändan av telefonen. När hon förstod att det verkligen var honom hon talade med svimmade hon vid telefonen. Francescos bror hade klarat kriget och gift sig med en svenska. De skickade en inbjudan och 1954 kom Francesco till Stockholm. Han fick arbete och ett par år senare träffade han sin blivande hustru på en maskerad på Stockholms nation i Uppsala.

Francesco tror att han överlevde för att berätta om vad som hände i Sovjetunionen under personkultens tid. Närmare 32 miljoner människor sägs ha dött i lägren, och Francesco kände en skyldighet mot dem att berätta vad som egentligen hände.

– Okunnigheten är det största hotet, menar Francesco. Man ska inte vara rädd för det främmande utan istället ta reda på mer om det. Han berättar att han får många reaktioner när han är ute och föreläser. Ungdomar kommer ofta fram till honom efter föreläsningarna han håller i skolor och tackar honom. Att kunskaperna om lägren i dåvarande Sovjetunionen är näst intill obefintliga vittnar de många brev han får från eleverna om.

Francesco har hållit föredrag inför ungdomar med rasistiska och nazistiska åsikter. Det kan tyckas vara en svår uppgift, men han säger:

– Om jag bara får en enda av dem på andra tankar har jag lyckats med något. Han visar mig ett brev från en niondeklassare. I brevet berättar eleven att Francescos föredrag fått honom att ändra uppfattning och bryta med sina “skinnskallevänner”.

Min timme med Francesco går väldigt fort. Det känns mer som en blandning av ett förtroligt samtal med en gammal vän och ett omskakande dokumentärt program än en intervju. Jag tar farväl av honom full av respekt och beundran.

<\/body>