Av Joakim Ekman
På den korta del av Sonnenallee som hamnade på fel sida av muren lever Michael (Micha) och hans vänner. Östberlin är dock ett tveksamt paradis för tonåringar som intresserar sig mer för brudar och rockmusik än för klasskamp och socialism. Leander Haußmann har gjort film av Thomas Brussigs roman Am kürzeren Ende der Sonnenallee, och i Tyskland blev filmen under hösten 1999 en stor publikframgång. Den hade premiär den 7 oktober, dagen då DDR skulle ha firat sitt 50-års jubileum. Med varm humor skildras det stundom vilda livet i DDR under tidigt 1970-tal. Tidstypiska, möjligtvis något överdrivna kläder och historiskt korrekta detaljer – TV-program, läskedrycker, cigarettmärken, uniformer och så vidare – gör att de som var med på den tiden kan skratta igenkännande, medan vi andra får en inblick i hur det faktiskt såg ut. Stor möda har lagts ned på att få detaljerna riktiga.
Men Sonnenallee är framför allt en hejdlöst rolig film. Vi får följa Micha, spelad av Alexander Scheer, i hans desperata försök att vinna den söta grannflickan Miriams hjärta (Theresa Weißbach). Denna jakt försvåras av dryga turister från väst, FDJ-möten, lärare och en synnerligen efterhängsen ABV (Abschnittsbevollmächtige), alltså en slags kvarterspolis. De för oss löjliga kläderna, småtöntiga umgängesformerna och de absurda situationerna lockar till skratt. Här driver man också hejdlöst med överheten – de socialistiska slagorden, det påtvingade politiska deltagandet, den ständiga kontrollen. Förtrycket skildras dock inte explicit. Det betyder inte att filmen försöker relativisera eller ursäkta. Det råder inget som helst tvivel om på vilken sida alla representanter för det repressiva systemet står; lärare, gränsvakter, Stasiagenter och “folkpoliser”. Dessa övervakare är hela tiden närvarande, som en del av vardagen. Men det är som absurda figurer snarare än som hotfulla fångvaktare de skildras. Som biobesökare får vi gapskratta åt dem. I bara en scen kommer våldet till ytan. Genom ett sanslöst missförstånd blir en av tonåringarna skjuten vid muren. Men han reser sig upp igen, förvirrad. Under jackan bär han på den Rolling Stones skiva han sökt så länge, och nu äntligen fått tag på, insmugglad från väst. LP-skivan har hejdat skottet, men skivan har gått i bitar. Det är tragikomiskt. Visst är det synd om grabben, för skivan i fråga – Exile on Main Street – är verkligen en höjdarplatta. Men vi kan ändå skratta, eftersom vi är lättade över han inte blev skjuten “på riktigt”. Samtidigt vet vi också att i verkligheten fanns det ingenting som stoppade gränsvakternas kulor, och att allt för många unga människor fick dö vid muren. Skrattet fastnar nästan i halsen.
Sonnenallee är inte den enda av Thomas Brussigs böcker som blivit till film. Också den skabrösa historien Helden wie wir (på svenska 1997, Hjältar som vi) filmades 1999, i regi av Sebastian Peterson. Här presenteras nya rön om vad som egentligen orsakade Berlinmurens fall. Det var inte bara måndagsdemonstrationer och Gorbatjov – det som ytterst fällde avgörandet var ingenting mindre än Klaus Uhltzschts blottade könsorgan. Klaus föds och växer upp med en väldigt ynklig manlighet, men då han som ung man rekryteras av Stasi, ordnas detta med en operation. Mer än väl utrustad med detta nya tjänstevapen ska Klaus fungera som en “Romeo”, alltså en agent som ska förföra kvinnor, i kampen mot kapitalismen.
Bokens mer burleska innehåll kommer dock bara delvis fram i filmen. Liksom Sonnenallee är filmen Helden wie wir en kärlekshistoria mellan den bedrövlige Klaus, spelad av Daniel Borgwardt, och den frihetslängtande Yvonne. Med ett lyckligt slut, naturligtvis. Också här finns tillfälle för nostalgi. Sebastian Peterson har klippt in mycket dokumentärt material i sin film – avsnitt från officiella DDR-parader, propagandafilmer, avsnitt ur östtyska TV-program (John Blund, deckarserien Polizeiruf 110, nyheter och så vidare). I vissa scener låter han detta material få utgöra bakgrunden, det som syns från ett bilfönster eller från en lägenhet. Detta filmatiska knep fungerar väl. Vissa scener känns helt surrealistiska. Jag antar att det är känslan av overklighet eller absurditet i Honeckertidens DDR som Peterson vill lyfta fram. När Klaus’ barndom i lägenheten skildras, utgörs utsikten hela tiden av en animerad film, där lyftkranar sätter ihop höghus som legoklossar. Det är uppbyggandet av socialismen.
Vad säger då filmer som Sonnenallee och Helden wie wir? Handlar det enbart om nostalgi? Försöker man glömma förtrycket? Det handlar inte om att gnälla eller att anklaga. Man undviker medvetet någon så kallad Vergangenheitsbewältigung, att försöka komma till rätta med det förflutna. På ett plan är båda filmerna enkla kärlekshistorier. I Sonnenallee får huvudpersonen Micha till slut sin prinsessa. Det är en väldigt välskriven historia, och som humoristisk film är den mästerlig. Men det finns också allvar i skrattet. Det enda verkligt sorgliga ögonblicket i hela filmen är när det går upp för Micha att bäste vännen Mario i hemlighet jobbar för Stasi, som informell medarbetare. Men Mario framställs inte som en förrädare, utan också han brister vid konfrontationen i tårar – det tragiska är att de båda är fångar i ett system som medvetet utnyttjar människor för att spionera på varandra, för att ange, för att korrumpera vänskap. För en sådan stat var DDR, och det försöker man inte dölja, släta över eller avfärda med ett skämt. På det viset är Sonnenallee en ärlig film. I Helden wie wir får Klaus i en liknande scen träffa sin egen far i Stasis högkvarter på Normannenstraße.
Musiken är en viktig del av Sonnenallee, och har definitivt gett filmen ett visst mått av kultstatus. I en avslutande scen blir Micha den rock ‘n roll-hjälte han drömmer om att vara. Tillsammans med sin polare Wuschel (grabben med Stones-plattan) uppträder han på en balkong, dansande och spelandes luftgitarr. Folk samlas nedanför, allt fler och fler. Som i en gammal Hollywood-musical brister alla ut i sång och dans. Scenen för tankarna direkt till de demonstrationer i DDR som föregick murens fall. Detta är ingen tillfällighet. All rockmusik var inte förbjuden i DDR, även om regimen helst såg att östtysk ungdom enbart ägnade sig åt de statligt organiserade aktiviteter som erbjöds via FDJ, alltså ungdomsorganisationen “Fri Tysk Ungdom”, den östtyska motsvarigheten till Hitlerjugend. Att lyssna på rockmusik var således lite rebelliskt, vilket framgår av filmen. Och det är inte konstigt. Det ligger, skulle jag vilja hävda, i rockmusikens natur ett avståndstagande från det etablerade, det välordnade, det från ovan påbjudna. Rock har alltid varit ungdomens musik, uppkäftig och upprorisk. Det är någonting som i grund och botten är helt oförenligt med en diktatur. Rockmusikens attityd har alltid varit ett tydligt “Fuck you!” till alla former av auktoriteter. Givet detta, vad är det då som sker i slutet av Sonnenallee? Jo, rockmusiken strömmar ut från balkongen, ned till folket, vilka tar till sig budskapet, och blir “uppkäftiga”. Och när tillräckligt många människor i ett land blir uppkäftiga, står inga murar säkra. I Helden wie wir är temat rockmusik/uppkäftighet/frihet ersatt med temat stake/frihet. När den hämmade Klaus äntligen tar ställning, och ställer sig på folkets sida, är det en revolt mot den dominerande modern och allt det som hon representerar. Kort sagt, då förtryckta människor som Klaus visar att de har lite stake, faller murarna.
Strax efter dessa lustiga motsvarigheter till de välbekanta demonstrationerna hösten 1989 slutar båda filmerna. I Sonnenallee växlar de sista bilderna över i svart-vitt – Sonnenallee efter murens fall, tom och öde, blek som i en dokumentärfilm. Jag tror att syftet är att förmedla en känsla av hur avlägsen DDR-tiden kan te sig för många östtyskar idag. Hur var denna tid, i detta märkliga land? Är det omöjligt att förstå, om man själv inte var med? Micha säger i slutet: “Det var den bästa tiden i mitt liv…” DDR? Den bästa tiden…? Det låter inte klokt. Men det är alls inte svårt att förstå vad han menar. Vad han ser tillbaka på är en tid då han var och ung och kär; bitterljuva minnen, humoristiskt och lite vemodigt skildrade. Ingen kan påstå att sådana minnen skulle vara falska. Och här har vi en del av den svårfångade “östtyska identiteten”. Det är inte konstigt att personliga minnen och erfarenheter av detta slag vägs in i en bedömning av hur DDR “egentligen” var. I boken skriver Brussig att vi måste tillåta människor att minnas vad de vill minnas, även om detta aldrig blir “hela sanningen”.
Hur är det då med den östtyska identiteten idag? Är det enbart uppfattningen om ett delat förflutet som utgör ett östtyskt “vi”, annorlunda från ett västtyskt “dem”? Denna fråga behandlas i den västtyske dokumentärfilmaren Pepe Danquarts film Heimspiel, som hade premiär i februari 2000. Här skildras den östberlinska ishockeyklubben EHC Eisbären och deras fans från Hohenschönhausen. Eisbären hette tidigare Dynamo Berlin, och var ett av de två lag som fanns i DDRs högsta liga. (Det andra var Dynamo Weißwasser, och de två lagen utkämpade ständiga dueller i världens minsta liga.) Efter återföreningen och namnbytet 1992 är Eisbären det enda östlag som platsar i den tyska Bundesligan (DHL). Och för supportrarna är Eisbären inte bara ett hockeylag, utan en källa till identifikation och stolthet i ett bara formellt återförenat Tyskland. Förutom Eisbären finns det bara ett fåtal framgångsrika sportföreningar i Tyskland med en lika framträdande östprofil, som handbollslaget SC Magdeburg och fotbollslaget Hansa Rostock.
Danquart låter den trista betongförorten Hohenschönhausen fungera som ett mikrokosmos som speglar hela det forna DDR. Här finns problemen som det har talats så mycket om, arbetslösheten och främlingsskapet inför väst. Här blir identifikationen med hockeylaget en utväg, ett sätt att parera för känslan av underlägsenhet. Det handlar nu inte om huliganer eller högerextrema unga män. En ung kvinna återkommer gång på gång i filmen, som en av “huvudpersonerna”. När Eisbären spelar, kämpar de för alla östtyskar. Att laget i verkligheten till huvuddelen består av spelare som inte kommer från Östberlin har inte med saken att göra. (Från Sverige finns Mikael Wahlberg, Peter Hammarström och Leif Carlsson med i laget.) Det största av allt är när man segrar mot Västberlins Capitals. Uppdelningen i “vi” och “de” kommer fram tydligast i filmen just när det är “kapitalisterna” i väst som är motståndare.
Danquarts film är inte en spelfilm, utan en dokumentär, klippt som en spelfilm. Dramatiska scener på isen och jublet på läktarna varvas med intervjuer med supportrar, klubbledare, tränare och spelare. Men väst kommer inte till tals. Väst beskrivs enbart ur supportrarnas synvinkel. Västtyskarna är oförskämda, får vi höra, eftersom deras ständiga glåpord är “Stasi-svin”. Dynamos mest kände supporter på DDR-tiden var nämligen Erich Mielke, den ökände Stasi-chefen. Och till pjäsen hör också supportrarnas flitiga användande av de gamla östtyska symbolerna, DDR-flaggan och den vinröda flaggan med ett stort “D” (för Dynamo). Ropen på läktarna speglar samma användande av gamla symboler i en ny kontext: “OST-OST-OST-OSTBERLIN!”, “DY-NA-MO!” eller “Alle sind wir da, außer Erich Honecka!“. Vidare så är västtyskarna fega, får vi veta, eftersom de inte kommer till arenorna med S-Bahn, utan i hyrda bussar. Filmen har kritiserats för denna ensidighet. Det har hävdats att Danquart inte bara skildrar motsättningen mellan öst och väst, utan själv bidrar till att förstärka myten om denna motsättning. Är kritiken befogad? Det är knappast en filmskapares ansvar att rätta till vad politiker ställer till. Den uttalade idén är att motsättningen öst/väst ska skildras, så som den kommer till uttryck i denna lilla värld. Eisbären-supportrarna tas för att representera det före detta DDR, och när laget vinner är det en seger för alla östtyskar, oavsett ålder eller politisk hemvist. Danquart har sagt att sanningen kan komma till uttryck också när man överdriver. Vad han vill göra är att skildra perspektivet från insidan, hur supportrarna ser på saken. Kanske måste det ena lägret glorifieras, för att en utanförstående betraktare ska kunna förstå vad det är som skapar en sådan känsla av samhörighet? Men man skulle ändå kunna ifrågasätta hur representativa dessa brokiga supportrar egentligen är för östtyskarna i allmänhet.
En filmskapare har nu inget direkt politiskt ansvar. Kanske är det faktiskt så att Heimspiel förstärker föreställningen om en svår återförening. Men betänk då samtidigt följande: När Heimspiel hade premiär, var supportrarna från Hohenschönhausen naturligtvis på plats på de fina biograferna i Västberlin. De möttes upp av polisbevakning, antagligen helt i onödan. Min poäng är att en sådan reaktion skulle kunna tänkas förstärka motsättningar mer än någon film.
Jag menar inte att underhållningsfilm skulle vara helt oproblematisk. Underhållning eller konst med politisk-ideologisk tendens bör tas på allvar. Man kan tycka vad man vill om en filmskapares ansvar, men det jag anser vara mest intressant är vad dessa filmer berättar. Också i Sonnenallee finns det ett klart inslag av “vi” och “de”. “De” är framför allt representanterna för DDR-systemet. Motspelarna är inte västtyskarna, åtminstone inte i första hand. Men visst, det finns också i Sonnenallee en tydlig udd riktad mot västtyskarna. “Wessisarna” är i stort sett korkade turister, och i Michas jakt på drömflickan är en stöddig och till synes rik västtysk yngling den stora konkurrenten. När det slutligen blir Micha som får gå till sängs med Miriam, är det en seger för öst, alltså det öst som Micha representerar.
Det intressanta med de mycket olika filmerna Heimspiel och Sonnenallee (och kanske Helden wie wir) är att de förklarar olika aspekter av den “östtyska identiteten”. Sonnenallee visar varför en personlig utvärdering av DDR-tiden inte kan förenklas till ett entydigt avståndstagande från diktaturen. En östtysk, som vilken annan människa som helst, bär på både bra och dåliga minnen. Att hemfalla åt nostalgi, och att minnas delar av det förflutna innebär således inte att man uttrycker stöd för den socialistiska ideologin eller vill ha DDR tillbaka. Heimspiel visar på behovet att ha någonting att vara stolt över. Ett östtyskt “vi” är någonting som har förstärkts och till och med skapats på 1990-talet. En “östtysk identitet” består av båda dessa saker; det är både ett arv från det förflutna och en produkt av återföreningen.