News Ticker

Putin för president

Ingen skall tro att det som har skett i Ryssland den senaste tiden är konsekvenserna av ett antal slumpmässiga händelser som sammantaget gynnar den avgående Jeltsin och den tillförordnade presidenten Putin. Inte heller bör man direkt avfärda det som en olycklig utgång med förödande konsekvenser för det framtida Ryssland och dess omvärld. Utvecklingen i Ryssland de senaste årtiondet har lärt oss att det är svårt att förutse något överhuvudtaget. Putins popularitet, Enighets bildande och dess framgång i parlamentsvalet låter oss dock förstå att det mesta är möjligt om man har tillgång till och kontrollerar rätt resurser.

The following two tabs change content below.

Anna Jonsson Cornell is senior lecturer in comparative constitutional law at the Faculty of Law, and associate professor in constitutional law, Uppsala University. She is also Research Director of Uppsala Forum for Democracy, Peace and Justice, www.uppsalaforum.uu.se.

Latest posts by Anna Jonsson Cornell (see all)

Av Anna Jonsson Cornell

Den tillförordnade presidenten Putin ser ut att vara på god väg att bli Rysslands näste folkvalde president, trots att han inte var känd av den breda allmänheten innan Jeltsin utnämnde honom till premiärminister för bara några månader sedan. Hur har det gått till? Den 19 december hölls val till den ryska duman, underhuset i det ryska parlamentet. Att kommunisterna erhöll så mycket som 24,3 % av rösterna var kanske inte särskilt förvånande, men att det nybildade valblocket Enighet tog 23,3 % av rösterna överraskade desto mer. Enighet bildades den 3 oktober, av fem organisationer som alla hade stöd av Kreml. I valkampanjen inför parlamentsvalet fördes blocket fram som fristående från Kreml och opåverkat av intrigerna i den tidigare duman. Dess representanter har saluförts som folkliga och icke-korrupta. Ledare för blocket är räddningsministern Shojgu, nummer två på partilistan är den kände brottaren Karelin. Putin offentliggjorde den 24 november sitt stöd för Enighet, men var då noga med att understryka att han gjorde det i egenskap av enskild medborgare, inte i egenskap av premiärminister. Samma dag uttryckte den inflytelserike affärsmannen Berezovskij, som kontrollerar ett flertal tidningar och TV-kanaler, sitt stöd för Putin som presidentkandidat, samtidigt som Karelin och Shojgu förnekade att Berezovskij var involverad i Enighets valkampanj. Faktum är dock att Enighet haft öppet stöd av TV-kanalerna ORT och RTR, ett stöd som antagligen haft stor betydelse för blockets genomslagskraft. ORT är till 51 % statsägt, medan de privatägda andelarna kontrolleras av just Berezovskij. RTR ägs i sin helhet av staten. Båda kanalerna har under hela tiden varit lojala mot Kreml. Det tredje största valblocket blev OVR, en sammanslutning mellan partierna Fosterlandet – Hela Ryssland, med Primakov och Luzjkov som frontfigurer. OVR erhöll endast cirka 13,3 % av rösterna vilket antagligen är ett resultat av den omfattande smutskastningskampanj Luzjkov utsattes för. Smutskastningskampanjen skedde genom informationskanaler som till viss del kontrolleras av nämnde Berezovskij. Han blev för övrigt själv invald som oberoende ledamot, och han har sagt att han kommer att stödja Enighet i duman.

Den 28 december höll Enighet sin invigningskongress i Moskva. Vid kongressen beslutade man att omstrukturera rörelsen från ett valblock till en politisk rörelse. Syftet sades vara att stödja Putin i det kommande presidentvalet. En tanke kan ha varit att försäkra sig om partitroget röstande, vilket på sikt kan bidra till en stabil politisk bas. Putin talade till kongressen samma dag och underströk att han förväntade sig Enighets stöd och ett fruktsamt framtida samarbete mellan regeringen och Enighet. Totalt kommer Enighet att ha 16 % av rösterna i duman, vilket motsvarar 72 ledamöter. Antalet oberoende ledamöter uppgår till 106 stycken. En stor del av dessa har uttalat sitt stöd för Putin. OVR beslutade direkt efter valet den 19 december att man skulle bilda två fraktioner. Regionala ledare tillhörande OVR uttalade sitt fulla stöd för Putin, vilket bekräftar att regionala ledare tenderar att stödja innehavaren av den faktiska makten. Det pågår fortfarande fraktionsbildningar, vilket gör det svårt att spekulera kring eventuella majoriteter i duman, men som det ser ut nu har Putin stöd i duman.

Jeltsin avgick på nyårsafton 1999. I enlighet med den ryska konstitutionen övertog premiärminister Putin presidentens maktbefogenheter fram till det tidigarelagda presidentvalet den 26 mars. Jeltsin underströk att hans avgång inte berodde på hans svaga hälsa, utan på Rysslands behov av nya starka ledare med en förmåga att lyfta landet ur dess sociala och ekonomiska kris. Hur kommer det sig då att Jeltsin så plötsligt blivit medveten om sina begränsningar? Ett svar kan vara att det vore ett taktiskt misstag att inte utnyttja Enighets framgång. Nu tidigareläggs presidentvalet, vilket innebär att valkampanjen förkortats väsentligt. Putin hinner dra nytta av sin nyvunna popularitet och Enighets framgång samtidigt som övriga presidentkandidater kommer ha svårt att hinna i kapp. I parlamentsvalet avgjordes kraftmätningen mellan den som skulle kunna föras fram som de regionala ledarnas kandidat till presidentvalet, Luzjkov, och Kremls kandidat, Putin. I denna bemärkelse kan parlamentsvalet ses som ett förval till presidentvalet och valkampanjen inför presidentvalet har alltså till stor del redan genomförts. I detta sammanhang bör också de garantier om immunitet som Jeltsin erhöll genom ett dekret undertecknat av Putin nämnas. Med Jeltsin ur vägen kan Putin fullt ut spela rollen som den starka effektiva ledaren som Ryssland är i så stort behov av samtidigt som Jeltsin avgår med hedern i behåll och får det att framstå som en uppoffrande och värdig handling.

Ytterligare en anledning till att skynda snabbt är kriget i Tjetjenien. Om kriget drar ut på tiden samtidigt som antalet stupade ryska soldater ökar riskerar Putins stjärna att dala och andra presidentkandidater kan komma att använda kriget i den kommande valkampanjen på ett sätt som antagligen inte gynnar Putin. Enligt centrala valkommitténs ordförande bör registreringen av kandidater vara avslutad den 21 februari. Det återstår att se vad som hinner hända fram till dess.

Den 29 december 1999 publicerades ett tal av Putin på den ryska regeringens officiella hemsida, i vilket Putin redogör för sina framtidsvisioner. Putin vill föra Ryssland framåt med hjälp av gradvisa reformer. Han framhäver vikten av en stark stat som kan generera social välfärd till sina medborgare och bekämpa korruption. Som ett led i detta har Putin deklarerat en höjning av pensionerna med 20 % från och med den första februari. Han har också lovat att höja de statsanställdas löner från och med april månad, samt att avsätta mer pengar till försvaret. Som exempel på åtgärder nödvändiga för att bekämpa korruptionen nämner han ett kraftigare disciplin och ansvarsutkrävande av tjänstemän, ökad professionalism i statsförvaltningen, samt en mer framträdande och auktoritär roll för domstolssystemet. För att kunna realisera vad som utlovats krävs stabila statsfinanser. Skatter är en av de viktigaste inkomsterna för en stat och just oförmågan att driva in skatter är ett stort problem i dagens Rysslands. Den ryska ekonomin har dock förbättrats något under 1999, vilket skulle kunna innebära att Putin kan realisera några av dessa löften och på så sätt försäkra sig om folkets fortsatta stöd även om kriget i Tjetjenien kommer att dra ut på tiden.

Putins tal kan sammanfattningsvis beskrivas som en politisk deklaration utformad med syftet att lugna omvärlden och skapa en folklig förankring för Putin. Talet är allmänt hållet och innehållet kan nog anses relativt orealistiskt. Putin söker inte stöd hos någon särskild målgrupp. Han säger precis vad alla vill höra; en stabil stark stat som gynnar den ekonomiska utvecklingen och som kan alstra social välfärd till sina medborgare skall skapas.

Putin kommenterar också den ryska konstitutionen. Enligt honom är en förändring av denna inte brådskande och bör därför inte prioriteras. Putin motiverar detta med att fri – och rättighetskatalogen i den ryska konstitutionen är en av de mest omfattande i världen. Det intressanta är dock den starka makt presidenten har enligt den ryska konstitutionen. Som exempel kan nämnas presidentens extensiva förordningsmakt, samt hans befogenhet att tillsätta och avsätta regeringen, samt att upplösa duman. Detta berör Putin inte alls. Han erkänner dock att det största hotet mot en gynnsam utveckling i Ryssland emanerar från ett alltför dominerande verkställande organ, en ineffektiv lagstiftare, och ett ineffektivt domstolssystem. Genom att erkänna detta tillerkänner han sig indirekt till den maktdelningsprincip som fastlagts i den ryska konstitutionen artikel 10. I denna artikel stadgas att statsmakten skall utövas i enlighet med principen om maktfördelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande organ.

Den ryska författningsdomstolen har intagit en modest position vad gäller kompetensfördelningen mellan de olika statsorganen, samt mellan centralmakten och de olika regionerna, och i vissa fall folkgrupperna, som finns representerade i federationsrådet (de federativa subjekten). Men domstolen har också en viktig roll att spela vad gäller skyddet för mänskliga fri – och rättigheter och domstolen är relativt aktiv i detta hänseende. Som ovan nämnts åtnjuter den enskilde individen de jure ett omfattande skydd för sina fri – och rättigheter, även om dessa friheter i praktiken inskränks av den sociala och ekonomiska situation majoriteten av Rysslands befolkning befinner sig i. Därtill kommer den massmediala rapporteringen som inte alltid kan anses objektiv. I förlängningen kan författningsdomstolen i detta avseende komma att spela en viktig roll som motvikt till ett eventuellt auktoritärt styre. Domstolssystemets bristande effektivitet i allmänhet kan dock komma att minska författningsdomstolens inverkan på sikt.

Vad stadgar då den ryska konstitutionen om de olika statsorganens befogenheter? Presidenten är statsöverhuvud vilket innebär att han bl a skall säkra den ryska konstitutionens efterlevnad och respekten för enskilda medborgares fri – och rättigheter. Vidare skall denne ange riktlinjerna för Rysslands inrikes – och utrikespolitik. Regeringen, som tillsätts av presidenten, är det verkställande organet. Den ryska federala församlingen består av federationsrådets och statsduman. Federationsrådet består av två representanter från varje federationssubjekt. Den federala församlingen är det lagstiftande organet. De dömande organen tillhör federationens exklusiva kompetens. Presidenten skall föreslå domare till högsta domstolen och författningsdomstolen, samt kandidat till riksåklagare. Presidentens förslag skall dock godkännas av den federala församlingen. Vad gäller domarna i övriga federala domstolar utses dessa av presidenten.

Antag att Putin blir vald till president, och att han har ett fortsatt stöd i duman. Då har vi en stark president med makt över regeringen och en indirekt kontroll av duman. De enda egentliga motvikterna är federationsrådet och författningsdomstolen. Då återstår frågan vilken roll federationsrådet kommer att spela. Det pågår en decentralisering i Ryssland och regionala, samt lokala ledare agerar mer och mer självständigt. Som ett exempel kan nämnas att lagstiftningskompetensen mellan centrum och de federativa subjekten inte alltid respekteras. Det finns en tendens att stifta överlappande lagar. Man väljer att gå sin egen väg när detta anses som det mest effektiva. Som det ser ut i dag har Putin federationsrådets stöd. Det har spekulerats i om detta beror på regeringens stöd i underhuset eftersom federationsrådet tidigare har spelat en roll som medlare mellan regeringen och underhuset. Nu avvaktar man antagligen den ekonomiska utvecklingen och utgången av tjetjenienkriget och agerar under tiden på ett sätt som försäkrar ett gott samarbete med både den lagstiftande och verkställande makten. Den politik som förs är alltså pragmatisk. Om Putins politik bidrar till stabilare statsfinanser som kommer de federativa subjekten till godo kan han säkerligen räkna med federationsrådets fortsatta stöd.

Som tillförordnad president och tillika premiärminister kan Putin utöva en relativt effektiv kontroll av de ryska statsorganen, vilket i sin tur innebär att han har en stor handlingsfrihet och en gyllene sits att bedriva sin valkampanj ifrån. Putin har, efter det att han tillträdde som tillförordnad president, agerat på ett sätt som kan tolkas som att han söker frigöra sig från Jeltsins närmaste krets och de korruptionsanklagelser som finns gentemot denna. Det är ett taktiskt mycket viktigt drag. Bland annat avskedade Putin Borodin, tidigare ansvarig för Jeltsins fastighetsaffärer, den 11 januari. Första vice premiärminister är numera f d finansministern Kasianov. Putin själv beskriver sina omplaceringar som åtgärder med syftet att stärka regeringens ekonomiska politik. Åtgärderna syftar antagligen till att öka trovärdigheten för Putins “regeringsförklaring”. Genom att dels göra sig av med Jeltsins familj, dels föra fram f d finansministern, visar Putin att det finns handlingskraft och vilja att genomföra de mål han satt upp. Som det ser ut nu lär den ryska regeringen bli mer handlingskraftig, vilket på sikt kan gynna utvecklingen i Ryssland. Putin har stöd av en majoritet i duman vilket minskar sannolikheten för en misstroendeförklaring gentemot regeringen. Skulle Putin lyckas skapa stabilitet i Ryssland och få den ryska ekonomin på fötter, kommer han antagligen att ha fortsatt stöd av regionala ledare och de ryska medborgarna. Dessutom kan han på detta sätt göra den ryska marknaden mer åtråvärd för utländska investerare, vilket antagligen skulle ge honom ett visst stöd och erkännande från väst.

En nästan total maktkoncentration har skapats inom ramarna för ett formellt sett demokratiskt styre. Den sittande duman är folkvald och får på så sätt anses ha en folklig förankring. Detsamma gäller presidentposten som skall tillsättas genom val den 26 mars. Valen i Ryssland är i denna bemärkelse öppna och fria. Huruvida de är rättvisa kan dock diskuteras. En av de viktigaste funktionerna av öppna och fria val är medborgarnas rättighet, och tillika skyldighet, att utkräva ansvar av styrande politiker. Ett effektivt ansvarsutkrävande i medborgarnas intresse förutsätter dock en objektiv och självständig massmedial rapportering, helt enkelt en öppen och objektiv debatt.

De demokratiska institutionerna finns, men de tjänar inte samhället i sin helhet, utan snarare den styrande eliten. Ett tydligt exempel på detta är Kremls kontroll av ORT och RTR och hur denna utnyttjas. Putin hade inte åtnjutit den popularitet han gör i dag om han inte haft Kremls propagandamaskin till hjälp. Det bör också observeras att det stöd Putin har inte härrör från en folklig massrörelse, utan snarare är resultatet av en effektiv kampanj genomförd till stor del i informationskanaler kontrollerade av Berezovskij. Enighets framgång i parlamentsvalet och Putins starka väljarstöd är i denna bemärkelse ett resultat av tillgången till den statliga förvaltningen och dess resurser, samt kontrollen av statsägd massmedia. Statsmakten är i denna bemärkelse manipulativ. Situationen är inte unik för Ryssland, men ur ett maktdelningsperspektiv viktig att observera.

Man kan alltså hävda att Putins ställning i dag gynnar kontinuiteten i rysk politik och att det på längre sikt kan få landet på fötter igen. Vilka effekter det kommer att få för konsolideringen av demokratin och utvecklingen av den politiska kulturen vet vi inte. Det är förstås avhängigt vad Putin har för framtidsplaner och huruvida han framledes har de regionala ledarnas stöd. Mycket kan hända fram till presidentvalet i mars och det är inte nödvändigtvis Putin som står som den slutliga vinnaren. Utvecklingen i Ryssland den närmaste tiden bör därför följas med spänning. En stark stat och en effektiv ekonomi är inte detsamma som en konsolidering av demokratin.

<\/body>