News Ticker

Media and Kosovokrisen

Images of the Other: How do we get our information? – seminarium om medias roll under Kosovokonflikten

The following two tabs change content below.

Joanna Kurosz

Journalist med Östeuropa som specialområde 2001-2007. TT:s korrespondent i Moskva 2003-2006. Arbetar sedan 2007 på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders (fd Svenska Helsingforskommittén) först som handläggare sedan som programansvarig för Östeuropa och Centralasien.

Latest posts by Joanna Kurosz (see all)

Av Joanna Kurosz

Lördagen den 20 november hölls ett internationellt seminarium med titeln “Images of the other: How do we get our information” på Moderna Museet i Stockholm. I seminariet deltog en rad personer som på olika sätt har arbetat med media i Jugoslavien-konflikten. Man diskuterade televisionens och tidningarnas roll i konflikten och hur den har bidragit till att skapa schablonbilder av de stridande parterna, både på Balkan och i västvärlden. Företrädare för både Sveriges och f.d. Jugoslaviens medier fanns med på talarlistan, och de var alla överens om att bilden av ett annat folk aldrig är objektiv. Allmänhetens uppfattning om en främmande nation speglar ofta makthavarnas önskemål och media spelar en nyckelroll i definierandet av “den andre”.

Slavenka Drakulic, författare och debattör, gick särskilt hårt fram när hon lade skulden på media för den nidbild som de jugoslaviska folken hade av varandra vid krigsutbrottet. Kriget hade föregåtts av 5 år hetsk propaganda där man blåste liv i gamla myter och sägner. Slavenkas förklaring till att den snedvridna nationalistiska historieskrivningen var möjlig, var att det på Balkan inte fanns någon historia i samma mening som i väst. Under kommunisttiden hade historien ersatts med ideologi, det var därefter inte särskilt svårt att ersätta ideologin med myter. Politikerna utnyttjade myterna i sitt intresse – kriget började från ovan. Slavenka konstaterade att det var makthavarna som började kriget, men varnade samtidigt för att frikänna folket från all skuld. De valde sina ledare i demokratiska val, så även om de inte är skyldiga till vad som hände, så bär de på ett ansvar. En annan aspekt av den kollektiva bördan är det sätt på vilket hur problemet behandlas idag. I Kroatien, till exempel, har man inte gjort upp med sitt förflutna. Det är fortfarande tabu att i den allmänna debatten diskutera de kroatiska koncentrationsläger där muslimer slaktades under konflikten i Bosnien-Hercegovina. Där står kroatiska media inför den svåra uppgiften att rannsaka nationens kollektiva samvete.

Media har i flera fall lyckats väcka starka fientliga känslor mot ett folk. Ljubica Markovic, chef för nyhetsbyrån Beta i Belgrad, talade om hur serbiska medier framställde kosovoalbaner. Det upprepades gång på gång, i veckor och månader, att albanerna var fascister och terrorister, och till slut trodde folk på det. Denna nidbild av fiendefolk var dominerande i statliga media under konflikten, men det fanns alternativ information att tillgå. Borka Pavicevic, ledare för Center for Cultural De-contamination i Belgrad, berättade att Radio Free Europe fyllde en viktig funktion som nyhetsförmedlare i Belgrad. Problemet var emellertid att alla inte lyssnade till denna alternativa informationskälla och att det därför fanns en väsentlig skillnad i världssyn mellan de som lyssnade till RFE och de som höll sig till statliga medier.

Det är inte bara propagandaorgan på Balkan som ägnar sig åt onyanserad kategorisering av folkgrupper. Saam Kapadia, nyhetsreporter på Sveriges Television, kritiserade svenska medier för att ha bidragit till att skapa en bild av serberna som blodtörstiga nationalister. Han erkände själv att han under konfliktens gång slutade skilja på polis, militär, regering och civilbefolkning. Istället använde han i sin nyhetsrapportering beteckningen “serber” på alla dessa grupper och på så sätt bildades i Sverige uppfattningen att serberna, alla serber, var de stora syndabockarna i konflikten.

Flera av mötesdeltagarna underströk att etniska motsättningar inte är något karaktäristiskt för balkanländerna, utan att de finns potentiella sådana i varje samhälle. På Balkan fanns det myter som kunde utnyttjas och man skapade psykologiska förutsättningar för kriget genom att framställa fienden som en omänsklig varelse. De svenska debattörerna, främst skribenten och journalistikprofessorn Arne Ruth, drog paralleller till utvecklingen i vårt eget samhälle. Han menade att samma tendenser som vi har sett på Balkan nu uppstår i hela Europa.

Propaganda användes, och används fortfarande, flitigt av alla parter i konflikten. Den serbiska var den mest kända och kanske den mest effektiva. Det var därför tråkigt att NATO-styrkorna, som ofta kom från marknadsföringens hemland, inte kunde anstränga sig lite mer i sina kampanjer mot president Milosevic. Ljubica berättade om flygblad som hon hittade på gatan, de få gånger som hon vågade sig ut på Belgrads gator under bombningarna. På dem fanns en dålig kopia av den jugoslaviske predsidentens porträtt och några retoriska frågor och ett entydligt svar: “Varför lider ni? Varför har ni ingen mat? – fråga honom!” Det var mycket dåligt gjort och övertygade förmodligen inte en enda Belgradbo.

Tyvärr har svartmålningen av andra folkgrupper på Balkan inte slutat. Saam Kapadia berättade om när eleverna i de albanska skolorna i Kosovo kom tillbaka efter sommarlovet, som hade blivit förlängt av NATO-bombningarna. Så gott som varje klassrum pryddes av ett porträtt av den albanske nationalhjälten Skanderbeg. Eleverna fick från första skoldagen lära sig att de ska kämpa för Kosovos frigörelse från Serbien. I serbiska skolor däremot undervisar man att Krajina, som idag ligger i Kroatien, är ett serbiskt område. Han jämförde denna snedvridna historieundervisning med den som vi har i Sverige. Den är visserligen inte snedvriden till någon politikers fördel, men alltmer bristfällig. Den uteblivna historie- och samhällskunskapsundervisningen idag kan vålla stora samhällsproblem i framtiden.

<\/body>