News Ticker

Att välja president i ett post-kommunistiskt land

Vad betyder egentligen ett val i länder som Ryssland och Ukraina? Ligger det någon sanning i vad en välkänd professor ofta hävdar, nämligen att man i dessa länder endast “leker val”? Och vad betyder närvaron av internationella valobservatörer för legitimeringen av ett val och för utvecklingen mot demokrati i de post-kommunistiska länderna?

The following two tabs change content below.

Anna Ekberg

Av Anna Ekberg

I Ukraina har nyligen Leonid Kutjma omvalts som president och i Ryssland går man till val den 26 mars – igen. Som alla vet vid det här laget spelade ju Rysslands sk förste president, Boris Jeltsin sitt land och hela omvärlden ett rejält spratt på nyårsaftonens morgon 1999 då han meddelade att han avgick, sex månader innan utsatt tid. I den centralasiatiska f.d. Sovjetrepubliken Uzbekistan genomfördes den 9 januari i år vidare presidentval i gammal hederlig sovjetisk stil där den sittande presidenten Islam Karimov vann med hela 92 % över sin ende motkandidat, Abdullasiz Dzjalalov som dessutom själv lade sin röst på Karimov. Slutligen går även Kroatien snart till val igen, närmare bestämt den 24 januari efter det att president Franjo Tudjman avlidit strax före jul och landet fått ett maktskifte i parlamentet tidigare denna månad.

Vad betyder egentligen ett val i länder som Ryssland och Ukraina? Ligger det någon sanning i vad en välkänd professor ofta hävdar, nämligen att man i dessa länder endast “leker val”? Och vad betyder närvaron av internationella valobservatörer för legitimeringen av ett val och för utvecklingen mot demokrati i de post-kommunistiska länderna?

Detta är några frågor som denna artikel försöker besvara eller åtminstone diskutera. Jag är medveten om att mina synpunkter i vissa fall kan tolkas som alltför grova generaliseringar men mitt syfte är snarare att väcka debatt kring dessa frågor än att ge uttryck för ett eller annat bestämt synsätt.

Bakgrunden till denna artikel är att jag under de senaste åren flera gånger haft möjligheten att delta som internationell valobservatör under olika val i både Ryssland och Ukraina. Dessa erfarenheter har givit upphov till ett antal funderingar dels över hur val faktiskt går till i dessa post-kommunistiska länder och dels över hur vi i omvärlden ser på och behandlar den svaga demokrati som faktiskt går att skönjas på vissa håll.

När man talar om demokrati och demokratiutveckling kan man lite grovt skilja mellan mogna demokratier som t.ex. Sverige eller USA och länder som befinner sig i en övergång, i en s.k. transition mot demokrati som de flesta post-kommunistiska länder. Man utgår således från att det finns ett slags samhälleligt “idealtillstånd” som kallas demokrati och som utgörs av ett antal fundamentala komponenter. Det är inte här min avsikt att argumentera för eller mot denna traditionella syn på demokrati utan jag nöjer mig med att konstatera att det kanske också finns nya vägar som ännu inte är riktigt utforskade. Dock är det viktigt att vara tydlig när det gäller vårt förhållande till och kunskapsöverföring till “nya” demokratier som Ryssland eller Ukraina och det är bl.a. det jag menar att man inte alltid är i väst.

Men vad betyder egentligen demokrati? Förutom att själva begreppet kommer från grekiskan och betyder folkstyre så brukar man nämna vissa förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett land ska kallas demokrati; oftast talar man om förekomsten av fria och rättvisa val, fri- och medborgerliga rättigheter, förekomsten av en rättsstat etc. Det räcker dock inte med att hålla val för att ett land skall kunna kalla sig demokrati och det är lite där min poäng kommer in. Jag menar att vi i väst ofta alltför ytligt bedömer genomförandet av ett val för att sedan dra slutsatsen att landet är på den “rätta vägen”. Låt mig utveckla.

Jag har alltså arbetat som valobservatör vid flera val i Ryssland och Ukraina, senast vid presidentvalet i det senare samt vid dumavalet i Ryssland i december. Samtliga gånger har jag arbetat som sk oberoende observatör, dvs på inbjudan av en inhemsk NGO men under respektive lands centrala valnämnds ackreditering och genom bekostnad av Sida/Svenska institutet eller mig själv. Vid det senaste tillfället hade jag emellertid även möjligheten att arbeta tillsammans med OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, och deras observatörer i Moskva innan jag for vidare för valobservation i Novorossijsk.

En valobservatör har, som jag ser det, två syften eller uppdrag om man så vill. För det första ska vi naturligtvis övervaka själva valet men också skall och kan vi, genom vår blotta närvaro ge vårt stöd till en ofta bräcklig demokratiprocess. De här två målen blandas dock ofta ihop och ibland tycks resultatet utmynna i ett ganska otydligt uppdrag. Jag menar att stora organisationer ibland av bara farten tappar själva poängen med sin verksamhet när det blir viktigare att t ex hinna hem i tid till jul (som i fallet Ryssland i december) än att utföra sitt jobb på bästa sätt. Jag menar därmed inte att man inom vissa organisationer inte skulle utföra sitt jobb som valobservatör bra, men däremot att det kanske skulle kunna göras ännu bättre.

Förutom stora organisationer som OSSE och Europarådet sänder även många andra organisationer och enskilda länder sina egna observatörer till de val runt om i världen som äger rum nästan dagligen. Åtminstone kan man få det intrycket om man granskar IFES, International Foundation for Election Systems, kalendarium som man satt samman över val i hela världen. På så vis har det också bildats ett sorts nätverk av mer eller mindre professionella valobservatörer som träffas och samarbetar på olika ställen runt om i världen året runt.

Man vill gärna tro att dessa organisationer verkligen gör en insats för utvecklingen mot demokrati i, ur det avseendet, underutvecklade länder och nog är det också så. Ändå måste man även kunna se vad man gör för misstag eftersom många länder tyvärr fortfarande mer eller mindre kan sägas “leka val”.

På ett seminarium som behandlade det ryska parlamentsvalet och presidentvalet nyligen diskuterades också själva begreppet valobservation och hur man bättre skulle kunna stödja processer mot fria och demokratiska val. Bl a togs behovet av observatörer som stannade längre tid än en vecka, i vissa fall endast ett par dagar, s.k. STO’s (Short Term Observers) upp. Det är nämligen fullt möjligt att besöka t ex Moskva ett par dagar innan själva valet, besöka olika vallokaler på valdagen och sedan åka hem dagen efter och komma till slutsatsen att “allt fungerade någorlunda bra”. Förhoppningsvis är det också så men i många fall tycks det tyvärr som om det enda en sådan observatör får med sig hem i bagaget är en relativt ytlig betraktelse som inte på långt när kan täcka in alla de faktorer som föregår och påverkar utkomsten av, ett val.

Återigen, detta beror naturligtvis inte på att en sådan observatör gör ett dåligt jobb utan snarare på att organisationen bakom och sättet att se på ett val ofta är något skevt bland de länder och organisationer som arbetar med valövervakning. Det är nämligen under månaderna (och ibland även åren) före ett val som valet i själva verket ofta avgörs och inte under själva valdagen. Jag tänker här särskilt på valkampanjen som ju oftast pågår ett bra tag innan själva valet. Således finns det många flera möjligheter till påverkan av väljarna än just under själva valdagen.

Som exempel kan tas de båda nyss genomförda valen i Ryssland och Ukraina. I det senare fallet menar många att den sittande presidenten, Leonid Kutjma på många finurliga sätt lyckats manipulera både folk och media under lång tid före valet i oktober 1999. Ändå blev omvärldens sammanfattande analys av valet att det gått riktigt till och att Kutjmas seger var bra för Ukraina och för oss. I detta sammanhang anser jag dessutom många länders beslut efter den första omgången av valet att inte sända några observatörer till en andra omgång vara totalt ologiskt. Inte kan det väl vara så att man inte förstår sig på proceduren med två valomgångar? Varför annars bara göra “halva jobbet”? Eller var det rent av så att omvärlden egentligen bara ville försäkra sig om att en viss kandidat gick vidare till en andra omgång under “någotsånär” acceptabla former? Mycket tyder dock på att den andra omgången av presidentvalet i Ukraina präglades av långt grövre kränkningar av vallagen och av demokratins principer än den första, något som det dock talats ganska tyst om.

Men får det verkligen vara så att bara för att en kandidat råkar vara “den minst onde” av flera så accepterar vi vilket fusk eller bedrägeri som helst? Visst har det skrivits en del om brott mot vallagen i Ukraina och om grova övertramp begångna av framför allt presidentadministrationen, men summan av kardemumman blev ändå “slutet gott, allting gott”.

Det finns mycket som tyder på att det var likadant efter Jeltsins seger vid presidentvalet 1996 liksom vid den omdiskuterade folkomröstningen om konstitutionen 1993 i Ryssland. Trots mängder av rapporterade oegentligheter valde omvärlden att legitimera dessa val i tron att man på sikt faktiskt hjälpte Ryssland. Ett undantag i detta sammanhang är dock det nyss avslutade valet i Uzbekistan dit OSSE faktiskt vägrade sända observatörer men det beror naturligtvis på att det var så uppenbart för var och en att detta val inte hörde hemma på den demokratiska arenan.

Så vad göra i framtiden? Skall vi överge dessa länder, sluta bedriva bistånd och sluta sända valobservatörer? Nej, absolut inte menar jag, men kanske istället ändra formen för vårt bistånd och för valobservatörernas uppdrag. T.ex. genom att satsa på fler långtidsobservatörer som studerar hela processen som föregår ett val, dvs. registrering av kandidater, formering samt utbildning av valnämnder på olika nivåer samt naturligtvis själva valkampanjen och hur media används i den. Under själva valdagen kan kanske då eventuellt ett mindre antal observatörer utposterade i “strategiska” områden göra mer nytta än det större antalet som är brukligt. Mer allmänt bör det kanske också satsas mer i form av indirekt stöd till inhemska organisationer och myndigheter som t ex stöd till egna kampanjer riktade mot medborgarna om varför man går till val och hur, än på stora projekt vad gäller rent kunskapsöverförande och expertutbyte. Tanken måste ju ändå vara att dessa länder en dag skall kunna fungera själva och att valobservatörer inte längre skall behövas. Riktigt där är vi dock inte än.

Det kan naturligtvis diskuteras huruvida det överhuvudtaget finns början till en rysk/ukrainsk demokrati, dvs om det egentligen har skett en utveckling från enpartisystem till pluralism och demokrati. Min mening är att trots allt så är fallet men att denna demokratiutveckling är mycket bräcklig och snarare ett embryo än en fullvuxen varelse. Jag har ju tidigare även kort berört huruvida det skulle kunna finnas andra möjliga vägar än den, med våra glasögon sett, demokratiska för vissa länder. Det talas också ibland om möjligheten av en särskild rysk (alternativt ukrainsk eller “slavisk”) väg. Detta återstår emellertid att se anser jag. Däremot har man åtminstone en bra bit kvar till det vi kallar demokrati.

Vad betyder då en sådan sak som premiärministern och tillförordnade presidenten Vladimir Putins enorma och snabba genomslag för rysk demokrati? Svaret är nog att ingen egentligen vet – ännu. Kommer överhuvudtaget presidentval att hållas eller är det i själva verket bara ett spel för galleriet? Tyvärr tycks mycket peka på det senare men än så länge har allt skett i enlighet med gällande konstitution, åtminstone på papperet, även om det kan ses som något förvånande att den sittande presidenten, dvs Jeltsin, såhär tydligt (dvs genom att avgå till förmån för Putin som det ju de facto blev) utser sin efterträdare och att federationsrådet kallar till val flera månader innan utsedd tid. Detta förfarande utgör inte på något sätt ett brott mot någon lagstiftning men får nog ändå betraktas som ganska anmärkningsvärt i ett land som gärna vill kalla sig demokrati.

Vad gäller Ukraina, ett land som oftast helt glöms bort i väst och i svensk media framför allt, så står man med största sannolikhet inför en folkomröstning i april angående omfattande ändringar i konstitutionen. Detta har drivits igenom av president Kutjma trots motstånd och veto i parlamentet.

Enligt vad som framkommit handlar folkomröstningen bl.a. om att upphäva parlamentarikernas (dvs. det motstridiga Verkhovna Radas) immunitet samt att skapa en andra kammare bestående av regionala ledare (som för närvarande utses av presidenten). Dessutom skall väljarna tillfrågas huruvida de har förtroende för parlamentet och ifall inte, om presidenten skall ha rätten att upplösa det. Från oppositionens håll hävdas dock att Kutjma i själva verket i princip önskar följa sin vitryske granne Lukasjenkas exempel och på så vis utöka sin makt och kanske t.o.m. förlänga sitt mandat. Statskontrollerad media uppges mer eller mindre stödja presidenten i frågan och företar för närvarande en propaganda-kampanj till förmån för förslaget. Presidenten själv menar att han enbart vill skapa ett samarbetsvilligt parlament och för att detta skall kunna uppnås krävs att (parlamentarikerna) har “en yxa hängande över sina huvuden”.

Det är dock svårt att med säkerhet idag fastställa den eventuella betydelsen av ett sådant referendum. Klart är dock att Ukraina förtjänar att en smula uppmärksamhet riktas även dit och mot detta val. Även om Ukraina på många sätt inte liknar Vitryssland så har väl ingen glömt det uppmärksammade referendumet 1996 (bl.a. fängslades utländska valobservatörer) där president Lukasjenko drev igenom en omfattande utvidgning av sitt ämbetes befogenheter, en förlängning av sitt mandat och inte minst hur landet sett ut sedan dess.

Jag vill således hålla med om att man på många sätt faktiskt “leker val”, ungefär i stil med “Vi låtsas rösta om ni låtsas räkna”. Dock har man på sina håll i det post-kommunistiska Europa kommit en bra bit på väg och det är därför nu vår uppgift att inte legitimera “felaktiga” processer, dvs. att inte lära ut en förvanskad bild av vad demokrati är. Det får inte bli så att ett land håller val bara för att hålla sig kvar på den europeiska/internationella arenan, dvs. för att få vara “en i gänget” utan att den verkliga förankringen finns där. Vi kan stödja utvecklingen mot demokrati om det är det vi, och framför allt de själva, vill. Frågan är dock om det inte trots allt finns en rysk, egen väg som kommer att segra oavsett vad, på gott och ont.

<\/body>