News Ticker

Patriotismen i den polska litteraturen

Nationalismen är ett fenomen som har varit allestädes närvarande i det postsovjetiska Östeuropa. I den här artikeln av Nils Andrzej Uggla tar oss författaren med på en exposé i tid och rum genom den turbulenta polska historien på jakt efter den idag försvunna patriotismen. Vart har alla de forna verken om polens storhet tagit vägen? Behövs de inte längre och är det i så fall något att beklaga?

The following two tabs change content below.

Andrzej Nils Uggla

Andrzej Nils Uggla (1940-2011), professor i polonistik, Uppsala universitet

Latest posts by Andrzej Nils Uggla (see all)

Av Nils Andrzej Uggla

I de svenska encyklopedierna förekommer inte begreppet patriotism (från latinska patria – fosterland) som ett eget uppslagsord. Begreppet patriot finns däremot och hade tidigare en klart positiv betydelse. Beskrivningen av begreppet genomgick dock en evolution, från att få en allt mer betydelselös klang till en total förändring av sin ursprungliga betydelse. I Nordisk Familjebok från 1915 får det en utförlig beskrivning som fosterlandsvän; person som älskar sitt land och nitiskt främjar dess intressen med underordnande af sina egna (…). En kortare beskrivning, endast som fosterlandsvän, finns både i Svensk Uppslagsbok från 1952 och Bonniers Lexikon från 1965. En definitiv omvärdering av det allt mindre populära begreppet har dock skett under 1990-talet. I den senaste upplagan av Nationalencyklopedin från 1994 finns visserligen ordet patriot kvar men det har ändrat sin ursprungliga betydelse. Som patriot anges endast ett amerikanskt högteknologiskt robotsystem, som används av NATO-länderna och som sattes in under Kuwaitkriget 1991. Vi kan ana att formuleringen i nästa upplaga även kommer att inbegripa “patriotiska” NATO-aktioner i olika delar av världen.

Man kan också fråga sig hur begreppet patriotism behandlades i de svenska ordböckerna. En titt i Akademiens ordlista (1987) bevisar att ordet åtminstone teoretiskt existerar i det svenska språket där det beskrivs som “fosterlandskärlek”, men att det efter andra världskriget har börjat smälta samman med begreppet nationalism och därmed fått en bestämd pejorativ betydelse och associeras med den antidemokratiska och antisemitiska rörelsen.

Det tycks vara så att det i Sverige skedde ett slags semantisk förväxling då begreppet patriotism ersattes med nationalism. Nationalism innehåller enligt Nationalencyklopedin (1994) mycket av det tidigare begreppet patriotism: tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nation med vissa karakteristiska, med nationen förknippade värden och intressen (…) och som bl.a. förutsätter största möjliga politiska oberoende. Kontroll av ett territorium, företrädesvis en suverän stat.

I Polen finns begreppet patriotism emellertid i alla uppslagsböcker och har i princip behållit sin ursprungliga positiva betydelse. I en av de senaste uppslagsböckerna, Encyklopedia Powszechna från 1985 (alltså från kommunisttiden), förklaras patriotismen vara en samhälls-politisk hållning framsprungen ur principerna för fosterlandskärlek och solidaritet med den egna nationen, samhällstillhörighet och kulturgemenskap; det är en form av en nationell ideologi som strävar efter att underordna det personliga nationens och fosterlandets bästa (…). Patriotismen ses som motsats till såväl kosmopolitism som nationalism.

Den i Polen rådande traditionella uppfattningen av patriotism har sin naturliga förklaring i landets tragiska historia. Polen har med sitt utsatta läge mitt i Europa sedan medeltiden ofta hotats av sina grannländer Tyskland och Ryssland. Under 1600-talet och början av 1700 invaderades landet även tre gånger norrifrån av de svenska arméerna. Att landet åtskilliga gånger ofrivilligt blivit inblandat i internationella konflikter – under senare tid i de två världskrigen – har gjort att man ofta har strävat efter politiskt oberoende. Detta förklarar också varför landet efter kommunismens fall genast ansökte om NATO-medlemskap.

*************

Den polska litteraturen är kanske mer än andra länders litterära alster förankrad i nationens egen historia just på grund av att landet har varit inblandat i olika politiska konflikter i Europa. Nationella motiv går som en röd tråd genom så gott som hela den polska litteraturen, men de kan skifta i uttryckssätt. Låt oss ta några exempel ur den nästan tusenåriga polska litteraturen.

Markanta inslag av patriotism uppträder redan under medeltiden. I den religiösa sången Guds moder – den första tryckta texten från 1500-talet – återkommer omkvädet Kyrie eleison (“Gud skänk oss Din nåd”). Det kan tolkas som en vädjan om att Gud skall visa barmhärtighet med den polska nationen. Sången användes nämligen som nationalsång i strid, bl.a. under slaget mot korsriddarna vid Tannenberg 1410.

1500-talet, dvs renässanstiden, kallas i Polens historia för “det gyllene århundradet”. Under denna tid regerades Polen och Sverige under en kort tid av samme konung, Sigismund Vasa (1566-1632) (son till Johan III och Katarina Jagellonica). För att göra ett närmande till Sverige bestämde han 1596 att Warszawa och inte Kraków hädanefter skulle vara Polens huvudstad. Som bekant störtades han ett par år senare från den svenska tronen.

Polens störste renässansförfattare, Jan Kochanowski (1530-1584), ger i pjäsen Avfärdandet av de grekiska sändebuden (svensk övers. 1998) uttryck för en glödande patriotism. I verket utsätter han det polska samhället för hård kritik. Kritiken gäller den totala osämja som rådde i den dåtida polska riksdagen, där ledamöterna ständigt grälade med varandra istället för att stå eniga inför det ständiga hotet utifrån.

I början av 1600-talet var Polen tre gånger så stort som idag. Men landet blev indraget i flera krig – mot Ryssland, Turkiet och Sverige och förlorade allt mer av sitt territorium.

År 1626 invaderades Polen av Gustav II Adolf, som inom ramen för kriget om Livland intog en del av nordvästra Polen innan man uppnådde stillestånd i Altmark 1629. Sommaren 1655 anfölls Polen av Karl X Gustav, i konspiration med delar av den polska adeln. Han lyckades erövra Kraków och Warszawa men ej klostret i Czêstochowa. Kriget vände till polackernas fördel och slutade med freden i Oliwa år 1660. (Detta återspeglas i H. Sienkiewicz år 1886 utgivna roman Potop (“Syndafloden”).

Även om polsk 1700-talslitteratur (med den yttre formens starka överlägsenhet över innehållet) har mycket gemensamt med den europeiska barocklitteraturen, förmedlar även den tydliga patriotiska budskap. Försvarskriget mot Karl X Gustav behandlas av memoarförfattaren Jan Chryzostom Pasek (1636-1701). Eftersom han var skolad av jesuiterna var han av religiösa skäl framförallt fientligt inställd till svenskarna och hans skildringar av dem är mycket negativa. I ett avsnitt berättas bl.a. om hur han efter en seger över svenskarna vid en gudstjänst bistod prästen vid altaret med händerna nedsölade av svenskt blod. Den katolske prästen hade inget emot detta, snarare tvärtom.

Under 1700-talets senare hälft förändrades patriotismen till sin form. Polens siste konung Stanislaw August Poniatowski, som regerade under upplysningstiden, ville stärka landet politiskt genom insatser på vetenskapens och kulturens område. Genom att genomföra en rad reformer sökte han skapa en politiskt medveten och upplyst nation. År 1773 bildade kungen t.ex. ett kulturministerium (Kommissionen för nationell bildning), det första i landets historia. Kungen fråntog bl.a. jesuiterna deras monopol på utbildning och förstatligade deras skolor. Polskan ersatte latinet som undervisningsspråk och nya skolböcker utarbetades.

Stanislaw August Poniatowskis insatser för den polska kulturen kan jämföras med Gustav III:s i Sverige. Härvid tänker jag inte bara på skapandet av en till kulturen välvillig inställning i de bägge länderna utan även på konkreta handlingar som t. ex. upprättandet av en nationalscen i Warszawa eller grundandet av Polska Akademien.

Efter den tredje delningen år 1795 raderades Polen ut från Europas karta. Ett hopp om frihet väcktes i samband med Napoleons krig mot Ryssland. Polska flyktingar i Italien ställde upp och kämpade vid Napoleons sida. Där skapades också nationalsången, mazurkan “Än är Polen ej förlorat”. År 1807 bildade Napoleon Storhertigdömet Warszawa och i hans tåg mot Ryssland 1812 deltog 100 000 polacker. Mycket av polsk patriotisk litteratur är ägnad Napoleonkulten. Vid Wienkongressen 1814-1815 skapades Kungariket Polen under rysk överhöghet. Staten hade en mycket begränsad frihet, som ytterligare beskars efter det misslyckade polska upproret 1830.

Nästa hela den polska litteraturen under romantiken är patriotiskt inriktad och författarna deltar med sina verk i den stora politiska debatten. Frågan gällde hur man skulle uppnå politiskt oberoende. Före upproret 1830 var författarna besjälade av idén att den polska adeln utan folkets hjälp skulle befria landet. De visade gärna fram en ledargestalt, en stark individ, i vars händer hela ansvaret för en nationell befrielse vilade. Adam Mickiewicz’ (1798-1855) poem Konrad Wallenrod (1828) är ett exempel på detta synsätt.

När det av den polska adeln ledda upproret 1830 slagits ned föddes emellertid tanken på att en befrielse endast var möjlig om hela nationen ställde sig bakom den; adeln var för svag för att själv ta på sig ansvaret. Juliusz Slowackis (1809-1849) drama Kordian utgör ett bra exempel där den ensamme hjälten, Konrad, förlorar.

Upproret orsakade en massutvandring till Frankrike och England. Bland de polska exilförfattarna i Paris började ett s.k. messianskt budskap utkristalliseras. Adam Mickiewicz hävdar i Böcker för den polska nationen och dess pilgrimer (1832), att Polen, på grund av sitt mångåriga lidande, av Gud fått i uppdrag att befria hela det kuvade Europa. Polen jämförs med den korsfäste Kristus och skall liksom denne uppstå från de döda. En liknande messiansk tanke förs fram av Mickiewicz i Förfädernas afton III (1833). Huvudscenen utgörs av prästen Fader Piotrs uppenbarelser. Denne ser Kristus på sin väg till Golgata och korsfästelsen. Här uppkommer återigen frågan om Polens mångåriga martyrium och om landets och hela Europas befrielse genom ett gudomligt ingripande.

Under senare delen av 1800-talet, under den s.k. “positivismen”, gestaltar sig patriotismen på ännu ett annat sätt. Efter det misslyckade upproret 1863 ville man nu samla det blödande och splittrade folket i de tre ockuperade delarna kring ett gemensamt pacifistiskt och konstruktivt program. Nationens mål var att förbättra den ekonomiska och sociala situationen, minska okunskapen bland bönderna samt stärka folkets nationalkänsla. Kampen mot fattigdomen var en av de viktigaste programpunkterna. Parollen löd: “ett organiskt arbete” och “arbete från grunden”.

Författarna skulle skriva tendensromaner. De tidigare så viktiga kämpande romantiska hjältarna, mystikerna och poeterna skulle nu lämna plats åt nya hjältar, såsom ingenjörer, köpmän, läkare, lärare och andra som var villiga att offra sina krafter och sin kunskap på att genomföra det nya reformprogrammet.

Boleslaw Prus (1847-1912) pekar i romanen Dockan på konfrontationen mellan två samhällsklasser, den ruinerade adeln och den nya borgarklassen representerad i den enkle men framgångsrike köpmannen Wokulski.

Henryk Sienkiewicz (1846-1916), 1905 års nobelpristagare, pläderar i en lång rad noveller för de fattiga polska böndernas sak, t. ex. i Ut i världen efter bröd (om utvandringen till Amerika). Med sin trilogi Med eld och svärd (1884), Syndafloden (1886) och Den lille riddaren (1888) ville Sienkiewicz, i enlighet med det positivistiska programmet, stärka nationens självförtroende. Sienkiewicz demonstrerar sin tro på en inneboende kraft hos det polska folket, som enligt honom först utlöses i för landet kritiska situationer. Alla tre delarna handlar om polackernas stora segrar under olika krig: mot kosackerna i Med eld och svärd, mot Karl X Gustav i Syndafloden och mot turkarna i Den lille riddaren.

Vid sekelskiftet avlöstes “positivismen” av “Det unga Polens” litteratur. Under denna tid dominerar symboliken och konstnärens subjektiva uppfattning av tillvaron i den polska litteraturen. En av författarna var Stanislaw Przybyszewski (1868-1927), som under sin berlintid hade varit god vän med August Strindberg men senare blivit hans antagonist. Przybyszewski kämpade för konstens totala oavhängighet. Det politiska läget i Europa var sådant att varje tanke på nationell frihet ansågs vara orealistisk, varför författarna försökte finna en annan slags frihet – nämligen en inre frihet. Genom att uppnå andlig och konstnärlig frihet kunde de bevara sin värdighet och sitt personliga oberoende.

Efter fredsförhandlingarna i Versailles 18 januari 1919 återuppstod Polen som suverän stat. Kompositören Ignacy Paderewski blev landets förste president. Snabbt började man ena det politiskt, ekonomiskt och kulturellt i tre delar splittrade landet.

De odramatiska politiska förhållandena under mellankrigstiden gjorde att litteraturen äntligen kunde befrias från den traditionella uppgiften att stå i nationens tjänst. Under det första decenniet rådde optimistiska stämningar, vilket även kom till uttryck i litterära verk.

När Polen efter andra världskriget påtvingats det kommunistiska systemet försökte myndigheterna även genomföra grundläggande “reformer” inom kulturlivet. Parollen som förkunnades och spreds var “kultur åt massorna”, vilket inte var något ont i sig.

Genomdrivandet av den socialistiska realismen blev emellertid förödande för den polska litteraturen och kulturen. Författarna tvingades skriva enligt vissa absurda regler, som under 1930-talet formulerats av den sovjetiske kulturideologen Alexander Zjdanov. Han ville göra alla författare till “människosjälens ingenjörer”, vilket betydde att deras uppgift var att hjälpa politikerna att forma människornas åsikter och skapa ett emotionellt positivt (om inte romantiskt) förhållande till arbetet. Ett exempel på en socialrealistisk roman var Kol av Aleksander Scibor-Rylski (svensk översättning, 1953), där huvudpersonen älskar sin kolgruva mer än flickvännen.

Man kan ställa sig frågan om det även inom denna kulturepok fanns något utrymme för en litterär patriotism? Eftersom socialrealismen var en av en främmande makt påtvingad företeelse som skulle tjäna denna makts politiska intressen, kan allt motstånd till den kommunistiska ideologin i Stalins tappning anses vara patriotiskt.

På grund av censuren kunde man inte protestera öppet, vilket ledde till att många skrev för byrålådan. Att avslöja förhållandena inom kulturlivet, liksom på andra områden var endast möjligt i exil. Nobelpristagaren i litteratur 1980, Czeslaw Milosz (f. 1911), avslöjar i boken Själar i fångenskap (publicerad i Paris 1953) hur många polska författare lät sig “döpas i den nya tron” – kommunismen.

Efter den s.k. avstaliniseringen vid 1950-talets mitt, då censuren mildrades betydligt, kom ett slags patriotiskt engagemang till uttryck i litteraturen, visserligen kamouflerat bakom en abstrakt handling. Tydliga anspelningar på kommunismens förödande inverkan på det polska samhället finner vi bl.a. i Tadeusz Konwickis abstrakta romaner Himmelsfärden (svensk övers.1979) och Lilla apokalypsen (svensk. övers. 1981). I den sistnämnda romanen, i vilken man väntar på världens undergång, fanns dessutom en i en konkret situation förankrad aktualitet – väntan på den sovjetiska inmarschen i Polen. Vissa författare berörde de aktuella politiska problemen i helt absurdistisk form, såsom Slawomir Mrozek i berättelsen Elefanten (svensk övers. 1964) eller i enaktaren Polis polis! (uppförd på Arenateatern i Stockholm 1963).

Demokratiseringsperioden vid slutet av 1980-talet medförde också förändringar på det kulturella planet. Som en konsekvens av att planekonomin förvandlats till marknadsekonomi styrs nu även bokförlagen i enlighet med de kommersiella principerna. Boklådorna översvämmas av underhållningslitteratur, deckare och böcker med starkt erotiska inslag.

Av läsbar litteratur kan nämnas böcker tillhörande en i Polen ny genre – en feministisk litteratur som bl.a. representeras av Maria Nurowska, med den till svenska år 1991 översatta romanen Spanska ögon. Dagens bestseller är Tomek Tryzmas samhällsroman Fröken Ingen (svensk övers. 1999), vari en ny generations uppväxt beskrivs.

Liksom under mellankrigstiden 1918-1939 då Polen var ett fritt land har dagens litteratur förlorat sin traditionellt patriotiska karaktär. Men hos kritikerna råder den allmänna meningen att en roman i vilken politiska problem från kommunisttiden tas upp inom kort borde se dagens ljus.

Det kan tyckas egendomligt att ingen författare vill syssla med politisk litteratur när censuren äntligen är avskaffad. Detta förhållande kan belysas med den logiska förklaring som ges i Slawomir Mrozeks drama Emigranterna. En av de två huvudpersonerna, författaren AA, hoppar av från Öst till Väst för att kunna fullborda sitt livsverk om slaveriets väsen. När han äntligen inte möter några censurhinder och kan skriva vad han vill, förmår han det inte. Livet utanför slavsamhället gjorde att han förlorade all inspiration. Hans stora verk förblev oskrivet.

I dagens demokratiska Polen brottas man inte längre med problem rörande nationens fortbestånd, vilket gör att både inspirationen och motivet för att skriva i patriotisk anda försvunnit. Med risk för en kvalitetsförsämring av den polska litteraturen får vi ändå hoppas att detta förhållande består.

<\/body>