News Ticker

Natten då DDR försvann

The following two tabs change content below.

Anders Selnes

Latest posts by Anders Selnes (see all)

Av Anders Selnes

Natten då DDR försvann låg jag och sov på mitt hotellrum i Weimar. Berlin hade varit ett alltför självklart val, så jag tog istället tåget söderut. Knappt ett år hade gått från det att Berlinmuren hade öppnats torsdagen den 9 november klockan 19.00 till denna måndagskväll den 2 oktober 1990. Nu var jag äntligen här för att med egna ögon bevittna en stats självvalda hädanfärd och politiska självmord. Ett år tidigare hade jag ringt bekanta i Västberlin för att få rapporter. Men de hade inte sett eller hört något. Varför inte åka ner och på plats bevittna detta stora ögonblick, sa jag till mig själv. När natten hade flytt och det stora murrivningskalaset skulle börja gjorde jag istället ett rationellt och nyktert val och gick till jobbet. Det var ju trots allt tyskarnas mur, och skulle den rivas fick de allt göra det själva.

Åter till Weimar. På TV:n visades bilder från Östberlin och festen kring Brandenburger Tor. Några våningar längre ner i hotellet hade man bjudit upp till “einheitstanz”, för att så att säga dansa in det nya Tyskland. Tidigare på kvällen hade jag gått runt på stan för att pejla stämningen. Morgondagen var proklamerad som nationaldag och allmän helgdag, vilket borde ha borgat för en god festpotential. Men gatorna låg öde. Den gamla kulturstaden Weimar hade inget att säga denna kväll. Kanske hade alla som ville fira åkt upp till Berlin. Kanske var östtyskarna inte så glada som vi i väst trott. Eller så hade staden fått nog av alla storslagenheter och historiska begivenheter. Här hade historiens vingar flaxat rejält. Alla, utom möjligen den kantiga eremiten i Königsberg, hade någon gång varit aktiva i staden: bland andra Goethe, Schiller, Herder, Schopenhauer och List. För den morbide kulturturisten fanns det med andra ord många gravstenar att besöka. Det var i Weimar som den tyska nationalförsamlingen tvingades acceptera den förödmjukande Versaillesfreden och det var här den tragiska Weimarrepubliken bildades 1919. Men nu var det andra tider. Weimar skulle denna natt bli en del av Förbundsrepubliken Tyskland. Tidigare samma år, på våren, genomfördes det andra och sista demokratiska valet i Östtyskland. Vid det första valet 1946 hade de borgerliga inte nått majoritet, bara nästan, nu vann man med löften om en snabb förening med det rika Västtyskland, en valutareform införde D-marken till en förmånlig kurs och allt förbereddes för den slutliga upplösningen.

Stadens styresmän hade ordnat ett festområde där stora öltält var uppställda. Inför mitt inre såg jag glada och frimodiga män och kraftiga fruntimmer med stora skummande tjocka ölglas. Men ack nej. Här fanns var sig det ena eller det andra. Tälten stod tomma så när som på en handfull personer som satt vid två bord. Jag och mitt sällskap blev uttittade när vi gjorde entré. Vad göra? Lika bra att ta seden dit man kommer och ta sin Mats ur skolan, tänkte jag. I Weimar sover man en kväll som denna. Brunkolsdoften lång ovanligt tung när jag banade mig väg mot en nybäddad säng och morgondagens nya rike. Den tredje oktober 1990 utropades den nya tyska staten. Inte i Weimar, men väl i Berlin. Weimar och politik hade varit en olycklig kombination; Weimar och kultur däremot tycks än i dag vara en åtråvärd blandning.

<\/body>