News Ticker

Har historien verkligen tagit slut?

De senaste tio årens ekonomiska utveckling i Ryssland gör att man måste fråga sig om den ekonomiska “chockterapin” har givit det förväntade resultatet. Stefan Hedlund anser att en av orsakerna till att man valde “stålbadet” framför en alternativ reformprocess i Ryssland bland annat står att finna i de västerländska idéernas närmast totala dominans på den internationella arenan.

The following two tabs change content below.

Stefan Hedlund is Professor of Russian and East European Studies at Uppsala University and Research Director at the UCRS Centre for Russian and Eurasian Studies. His main research focus is on neo-institutional theory. He has written extensively on institutional development and attempted institutional reform in Russia, from Kievan Rus up to the present.

Latest posts by Stefan Hedlund (see all)

Av Stefan Hedlund

På hösten 1989 nådde den amerikanske forskaren Francis Fukuyama internationell ryktbarhet med sitt påstående om att historien hade tagit slut. Hans grundläggande tes var att det kommunistiska systemets pågående sammanbrott samtidigt innebar en slutgiltig triumf för det västerländska samhällsskicket. Grundläggande liberala värderingar rörande demokrati, marknadsekonomi och rättsstatlighet hade segrat.

Givet den verklighet som då kunde observeras, med de fredliga “revolutionerna” i Centraleuropa och med allt tydligare tecken på att även det sovjetiska systemet var på väg att implodera, var Fukuyamas tes bestickande. Den skulle också komma att få ett betydande inflytande över de västliga demokratiernas sätt att förhålla sig till den växande skaran av f.d. socialiststater i östra Europa. Det blev svårt att ifrågasätta om en slavisk imitation av samhällssystemet i väst verkligen var rätt väg att gå.

Tio år senare kan vi med facit i hand återvända och på goda grunder ställa just denna fråga. Den del av Europa som då var stöpt i en sovjetisk mall, och som till det yttre såg likadan ut från Potsdam till Vladivostok, har idag sönderfallit i tre sinsemellan väsentligen skiljaktiga delar. Vi kan identifiera en framgångszon i mitten, bestående av de gamla habsburgska områden (främst Ungern, Polen och Tjeckien) som under det kalla kriget ockuperades av Ryssland. Österut har vi sönderfallande ekonomier och samhällen på den gamla Sovjetunionens territorium, och i söder möter vi krigszonerna på Balkan.

Gränsfall finns förvisso. Det kan råda delade meningar om de baltiska staterna skall räknas till Centraleuropa eller kanske till en egen zon och man kan tvista om vart länder som Slovakien, Bulgarien och Rumänien bör föras, men i grova drag är tredelningen tämligen uppenbar. Om vi uppfattar denna zonindelning mot bakgrund av den allmänna föreställningen om att samtliga dåvarande socialiststater från 1989-91 och framåt har bedrivit samma politik i syfte att uppnå samma mål blir det angeläget att fråga varför utfallen har blivit så väsentligen olika.

Ett enfaldigt svar på denna fråga är att det har gått bäst för dem som med störst flit har följt de inledande råden om att tillämpa “chockterapi”. De som misslyckats har därmed definitionsmässigt inte bedrivit chockterapi. Anledningen till att detta egentligen inte är något svar överhuvud taget är att det förutsätter att det faktiskt fanns en universell politik för alla, i form av en uppsättning åtgärder som korrekt tillämpade skulle leda till samma framgång överallt.

Den avgörande frågan gäller självfallet inte i vilken grad olika f.d. socialiststater har lyckats efterleva utställda recept. Betydligt viktigare är om det faktiskt var berättigat att ställa upp samma mål för alla, dvs om exempelvis Ryssland var redo att genomföra omfattande ekonomiska avregleringar och en snabb övergång till parlamentarisk demokrati. Ett sätt att besvara denna fråga är att jämföra med erfarenheterna från Kina, som under de gångna tio åren har bedrivit en väsentligen annorlunda politik.

I den politiska debatten har det genomgående under dessa år varit Ryssland som framställts i hjälterollen, medan den kinesiska vägen upprepade gånger har förklarats undergångsdömd. En viktig anledning till denna svart-vita bild är att ryssarna förklarat sig villiga att kopiera väst, medan kineserna har framhärdat i att välja sin egen väg. Den ryska ideologiska underkastelsen har visserligen belönats med både lovord och krediter från väst, men på hemmaplan har den knappast varit någon större framgång.

Under den tid som har förflutit sedan Berlinmurens fall har Kinas BNP mer än fördubblats medan Rysslands har mer än halverats. I detta konstaterande ligger ingen värdering om Kinas framtid, som förvisso hyser en hel del orosmoln, men det säger en hel del om Rysslands hittillsvarande prestationer. Och det antyder även en del om den ryska framtiden.

Harvardprofessorn Jeffrey Sachs, den kanske mest tongivande av dem som förespråkat en rysk imitation av väst, kom nog sanningen nära när han vid ett tillfälle utbrast att han känt sig som en kirurg som skurit upp en patient bara för att upptäcka att ingenting av det han väntat sig att få se fanns på plats! Förtydligat innebär detta att Ryssland plötsligt visade sig sakna alla de institutioner som är nödvändiga för att bedriva fungerande marknadsekonomi. Om vi återvänder till parallellen med Kina framträder problemet än tydligare.

Ingen torde exempelvis kunna bestrida att fungerande marknadsekonomi kräver en tydligt definierad privat äganderätt, eller att en fungerande äganderätt i sin tur kräver en fungerande stat, som är redo och kapabel att upprätthålla denna garanti. Lika tydligt är att varken Kina eller Ryssland av idag möter dessa grundläggande kriterier. I Kina låtsas man inte ens, och i Ryssland har myten om det framgångsrika privatiseringsprogrammet inte längre någon större trovärdighet.

Ekonomisk verksamhet vilar i båda fallen på tillfällig förfoganderätt, utan långsiktig äganderätt. I båda fallen kan entreprenörer när som helst, utan rättslig process, berövas sina resurser. Den grundläggande skillnaden ligger i statens roll. I Kina fortsätter kommunistpartiet att hävda grundläggande statsintressen. I Ryssland har regimen Jeltsin sålt ut staten till plundrande rövarbaroner. I Kina insåg man vad en fullständig avreglering kunde leda till, i ett land där det saknas självreglerande marknadsmekanismer. Rysslands tragedi ligger i att dylika insikter blockerades av den nyliberala ideologin.

Om vi lämnar parallellen med Kina och återvänder till kontraster inom Europa kan vi konstatera hur de centraleuropeiska staterna efter ett visst inledande gyckelspel med utländska biståndsgivare “ni låtsas att ni hjälper oss och vi låtsas att vi blir hjälpta” snabbt kom till insikt att man måste driva reformverksamheten av egen kraft och med egen förmåga. Marknadskonforma ekonomiska institutioner återetablerades och den ekonomiska återhämtningen drevs av privata investeringar, enligt marknadsmässiga principer. Här repesenterade demokrati, marknadsekonomi och rättsstat en eftersträvad normalisering.

I Ryssland, och i många andra f. d. sovjetrepubliker, har beroendet av konstgjord andning från väst blivit allt mer framträdande och därmed har även frågor om krediter och statliga investeringsgarantier på ett olyckligt vis kommit att bli till en del av det säkerhetspolitiska spelet. IMF har omvandlats från finanspolis till en del av USA:s utrikespolitik.

Även om det finns ett antal utländska aktörer som aktivt har bidragit till detta utfall kan vi knappast komma ifrån att huvudanledningen ligger inom Ryssland. Det har varit möjligt för ryska väljare att i demokratiska val rösta på demokratiska partier, men de har föredragit kommunister och ultranationalister. Det har varit möjligt att rösta bort Jeltsin och hans rövarbaroner, men Jeltsin har blivit omvald.

För västvärlden finns här ett dilemma. Om nu det ryska folket i öppna val röstar emot demokrati och marknadsekonomi av vårt slag, med vilken rätt kan vi då fortsätta att söka tvinga fram detta samhällsskick? Pudelns kärna uttrycks väl av den amerikanske Rysslandskännaren Fritz Ermarth, när han ställer den helt avgörande frågan: “Tänk om Ryssland helt enkelt inte förmår klara det?”

Ermarth fortsätter med att undra “om Jeffersons och Lincolns självklara sanningar inte gäller för alla folk, utan bara för vissa”, och understryker att ett misslyckande för Ryssland denna gång, i ett synnerligen lovande ögonblick, att träda in i den västerländska gemenskapen inte bara skulle innebära en tragedi för Ryssland utan också orsaka djup skada för euro-atlantiska värderingar.

Hans övergripande slutsats är nog så provokativ: “De faror som är förknippade med nukleära och andra ryska hot är skrämmande nog. Men den bistra möjlighet som står på spel i Ryssland att civiliserat självstyre inte passar alla folk är än mer skrämmande.”

En oundviklig slutsats av ovan förda resonemang måste bli att Fukuyama hade fel. Historien har alls inte tagit slut. Snarare torde vi nu stå inför en tid där universella liberala värderingar återigen kommer att hotas från en rad olika håll, och där demokrati allt mer framträder som ett politiskt system för en liten utvald skara.

<\/body>