News Ticker

Lenin – massmördare och idol

The following two tabs change content below.

Professor at the Department of History at Lund University.

Latest posts by Kristian Gerner (see all)

Av Kristian Gerner

“Med tanke på Lenins behandling av sanningssägarna i Sovjetryssland vet vi bara alltför vilket öde som väntar dess personer och hundratusentals andra om kommunisterna skulle få makten i Sverige: fängelse eller landsförvisning. Det är det nykommunistiska alternativet till de massmord och koncentrationsläger som reellt existerande kommunistiska regimer med idolen Lenin som föregångsman har utsatt människor ur ‘fel’ kategorier för.”

 

Kommunismens vardag

Det är en varm högsommardag i den gamla ryska handelsstaden Nizjnij-Novgorod vid Volga. Men det är inte larmet från marknaden och slamret av vagnshjul invånarna hör, ty året är 1918. Det som hörs är skottsalvor. Kommunisterna har kontroll över staden, och deras hantverk är dödens. Deras instrument är geväret och kulsprutan. De skördar människoliv. Den 9 augusti sänder kommunisternas ledare Lenin ett telegram till de lokala kommunistiska makthavarna:

Det är helt klart att de vita förbereder ett uppror i Nizjnij Novgorod. Ni måste omedelbart inrätta en trojka med diktatorisk makt och gå in för massterror. Ni måste skjuta eller deportera alla de hundratals prostituerade, som förleder soldaterna att dricka, och alla de förra officerarna, osv. Inte en minut får gå förlorad. Handla kraftfullt och kontrollera allt. Den som påträffas med vapen skjuts. Deportera i massor alla mensjeviker och andra misstänkta element.

Den 10 augusti sänder Lenin ett nytt telegram, där han ger order om att statuera exempel och inleda “slutstriden” mot de bönder, som vägrar lämna ifrån sig skörden till de kommunistiska trupperna:

Häng minst hundra rika och som blodsugare bekanta bönder (och häng dem så att folk ser det), offentliggör deras namn och beslagta all deras säd. Identifiera gisslan som jag angav i gårdagens telegram. Gör det på ett sådant sätt, att folk i en vid omkrets ser det, darrar, vet och säger sig att man dödar och fortsätter att döda de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. P.S. Finn de mest hårdföra männen.[1]

 

Förnekandet och beläggen

Det mönster som trädde fram i Nizjnij Novgorod i augusti 1918 skulle bli bestående i kommunistisk politik under decennier. Den världsbild som kom till uttryck i den leninistiska och stalinistiska praktiken finns kvar i våra dagars nykommunistiska rörelse i Sverige, bland dem som inte entydigt tar avstånd från Lenin och allt vad denne står för. I Aftonbladet publicerades den 9 februari 1999 en artikel riktad mot förslaget att starta en informationskampanj om kommunismen under rubriken “Det är demokratin de är rädda för”. I artiklen sägs kommunismen vara “en ideologi som påstås inskränka folkfrihet och demokrati”. Påstås! I sak är detta ett förnekande av alla samlade historiska erfarenheter av allt kommunistiskt styre, från Lenins Sovjetryssland till Pol Pots Kambodja.

På motsvarande sätt skriver den gamle partistyrelseledamoten i Vänsterpartiet Lars Herlitz i partiets medlemstidning Vänsterpress, nr 1, 1999, om terrorn i Sovjetunionen att “regeln var rannsakning, hårda domar och bestraffning. Man dömdes inte för åsikter men för handlingar som karaktäriserade ‘folkets fiender’, däribland spioneri, sabotage eller sammansvärjningar. [Ö] Jakten på folkets fiender drabbade orättvist politiska meningsmotståndare, men knappast i en utsträckning som förklarar dess omfattning. Den hade ett verklighetsunderlag”.

Samtida vittnesbörd, återgivna i rapporter för brittisk och svensk press av exempelvis Malcolm Muggeridge och Marika Stiernstedt, såväl som senare kartläggningar av Robert Conquest och Aleksander Solzjenitsyn av olika sidor i och faser av terrorn lämnar utom allt tvivel, att de sovjetiska kommunisterna utrotade offer ur bestämda sociala kategorier enligt kvotsystem och i form av rena excesser. Både under inbördeskriget och det första NEP-året 1921-22 samt 1932-1933 genomförde makthavarna systematiska svältkampanjer mot miljontals bönder, vilka genomgående betraktades och behandlades som regimens fiende nummer ett. Dessa människor “dömdes” inte ens, och det handlade inte om vare sig deras “åsikter” eller “handlingar”. De stod i vägen, helt enkelt. Hur denna massterror utfördes har nyligen omsorgsfullt, på grundval av samtida otryckt och tryckt sovjetiskt material, dokumenterats av den franske historikern Alexander Werth. På denna grund drar Werth slutsatsen att terrorn var ett centralt instrument vid byggandet av det nya samhället: “I första hand visar sig terrorns planerade karaktär, så som den kommer till uttryck i kvotpolitiken, från kulakutrotningen till den stora terrorn. Den planerade karaktären kan ses som uttryck för denna grundläggande avsikt. Undersökningarna i arkiven bekräftar den besatthet av siffror som höll igång de olika administrativa nivåerna från toppen till botten. Regelbundna balansräkningar visar att de ansvariga hade perfekt kontroll över repressionsprocessen. &endash; Tidsföljden av olika, idag bättre kända vågor av repression bekräftar absolut att det var fråga om en ordnad följd av operationer”.[2]

 

Världsbild, kunskapssyn och politisk praktik

Den kommunistiska världsbilden, som den utformades av Lenin, bygger på en särskild syn på kunskapen, på en lika egenartad syn på politiken och på dyrkan av våldet. En av försynen utvald elit med särskild insikt i historiens gång och vetskap om dess mål har rätt och plikt att styra människorna och vid behov offra miljoner och åter miljoner människoliv för att åstadkomma det kommunistiska samhället, samhället utan privat äganderätt och utan individuell frihet.

Den kommunistiska kunskapssynen bygger på uppfattningen att vetandet om historiens gång har uppenbarats av den tyske filosofen Karl Marx och dennes medarbetare fabriksägaren Friedrich Engels. Läran kallas historisk och dialektisk materialism. Utvecklingen ses som en linjär process bestämd av motsatsernas kamp, med innebörd att den samhällsklass som har historien på sin sida segrar. När industriarbetarklassen har besegrat kapitalägarna upphör klasskampen och historiens gång. Ett paradisiskt tillstånd inträder för evigt på jorden.

Lenin ansåg att han var den ende som rätt förstått Marx’ lära. Alla andra tolkningar brännmärktes som revisionism. Lenin tillfogade själv ett utpräglat aktivistiskt argument med innebörd, att den som satt inne med kunskapen om historiens gång kunde påskynda den. Det var det revolutionära avantgardets historiska uppgift att göra det. Medlet hette våld. Försvinnandet av de av historien dödsdömda samhällsklasserna skulle effektueras och de politiska motståndarna likvideras.

Den kommunistiska synen på politiken bestäms av klassteorin. Individerna har inget självständigt människovärde. Om de har rätt att leva eller måste dö bestäms av vilken kategori de tillhör, antingen genom att ha fötts in i den eller genom sättet att få en utkomst. De som kommunisterna klassificerar som tillhörande en kategori, som inte skall finnas i det kommunistiska samhället, betraktas som objektiva fiender och kan inte göra anspråk på att få leva. Kriteriet på vilka som skall utrotas är dessutom situationsbestämt, något som kommer fram i det lilla ordet “osv.” i citatet från Lenin ovan.

Under de mest namnkunniga kommunistiska ledarna, Lenin och Stalin i Sovjetunionen och Mao Zedong i Kina, var terror och massmord politiska styrmedel. Mellan vågorna av massmord var mer vardaglig våldsutövning mot oskyldiga människor också utbredd. Både Sovjetunionen och Maos Kina lät fångar i miljontal arbeta sig till döds, frysa och svälta ihjäl i särskilda arbetsläger. Fängelserna var eländiga, och tortyr och misshandel var legio. Det som slår en när man läser tryckta protokoll, rapporter och vittnesmål från Lenins och Stalins tid är att kommunisterna inte nöjde sig med att mörda folk rätt och slätt utan även på olika sätt plågade ihjäl dem. Den sovjetiska säkerhetspolisen skröt faktiskt i sina rapporter och interna bulletiner över hur man hittade på olika metoder att ta människor av daga. Kommunismen som faktiskt existerande samhällstyp är sadismen satt i system.

Det var Lenin som lade grunden till detta system. Det som har blivit bestående från hans tid bland kommunisterna, även bland nykommunisterna i Sverige, är att gradera människovärdet enligt en kategoriindelning, där de kommunistiska ledarna står högst. Därefter kommer kroppsarbetarna och sedan andra lönarbetare. Nederst på skalan står “kapitalister” och “borgare”, det vill säga företagare och entreprenörer och de lönearbetare som har särskilt hög lön samt alla, politiker och andra, vilka försvarar den privata äganderätten, rättssamhället och individens frihet.

Ett annat drag som blivit bestående bland kommunistiska makthavare är att göra det svårt för de till undersåtar reducerade medborgarna att passera statens gränser. Den hermetiskt tillslutna staten framstår som idealet: kommunismen blir på detta sätt extremt isolationistisk och nationalistisk, alla fraser om internationalism till trots. Genom hatpropaganda frammanas bilden av en fientlig och ondskefull omvärld, som det gäller att skydda sig emot. Kommunisterna ser det som oundgängligt att kontrollera massmedia och andra informationskanaler. Dessutom är övervakning och angiveri satt i system. I dagens värld är det Kina, Cuba och Nordkorea som följer detta mönster.

 

Kommunism, nazism och revisionism

Kommunismens likheter med nazismen är mycket stora. Det är inte så att kommunister har lärt av nazister eller tvärtom. Det som förenar är den absoluta bristen på respekt för människoliv och för principen om alla människors lika värde. Rörelserna har en gemensam grund i första världskriget och dess konsekvenser. Före första världskriget fanns utopierna om det klasslösa samhället, som blev grunden för den leninistiska politiken efter kriget, och om det rasrena tyska samhället, som blev grunden för den nazistiska politiken. Världskriget gjorde massdödandet, även av civila, genom artilleribeskjutning, kulspruteeld, giftgas och bombning till en vardaglig företeelse. Massmord kom att uppfattas som ett medel för att uppnå politiska mål. I Ryssland löstes hela det bestående samhället upp i kaos som en följd av krigets påfrestningar, och den av krigsskadestånden försvagade tyska ekonomin fick ett dråpslag genom den ekonomiska världskrisen som började år 1929. Medan i Ryssland alla det gamla samhällets företrädare och alla konkurrerande socialistiska partiers medlemmar blev objekt för utrotning, koncentrerade nazisterna sig först och främst på judarna, även om de politiska motståndarna också behandlades summariskt.

När nazisterna hade besegrats försvann även rörelsen och ideologien som sådan från den politiska scenen. Stalins Sovjetunionen hörde emellertid till segrarmakterna år 1945 och kommunismen blev starkare som rörelse och ideologi inte bara i Ryssland och Östeuropa utan även i Västeuropa, särskilt i Frankrike och Italien, och även i Sverige. I 1944 års andrakammarval tredubblades kommunisternas röstetal och de ökade från tre till femton mandat. I Norrbottens län fick de 24 procent av rösterna. Vid denna tid var terrorn i Sovjetunionen väl dokumenterad och känd. 24 procent av de röstande i Norrbottens län var beredda att stödja terror om situationen så skulle kräva, även om detta inte var vad de primärt röstade för.

En viktig omständighet som förenar nynazister och nykommunister är historierevisionismen. Den går ut på att man förnekar eller tonar ned omfånget av de historiska massmorden eller söker urskulda dem med pragmatiska argument, alternativt säger att de tvingades fram av omständigheterna. På samma gång fortsätter man att skriva hatpropaganda mot judarna respektive mot demokratiska politiker och rörelser. Gemensamt för nynazistiska och nykommunistiska historierevisionister är en hyperkritisk inställning till det historiska källmaterialet i kombination med en säregen form för arkiv- och dokumentfetischism. Hyperkriticismen kommer till uttryck i att alla ögonvittnesskildringar av massmord avfärdas som ovederhäftiga partsinlagor med syfte att svartmåla en ädel rörelse och i en argumentation som går ut på att offren bara var några få och inte tiotals miljoner och därför inte anmärkningsvärda eller något att förfasa sig över. Dokumentfetischismen visar sig i inställningen att bara sådant som finns nedtecknat i bevarade dokument kan ha inträffat och i påståenden om att alla dokument som vittnar om systematisk, avsiktlig grymhet och massmord är förfalskningar. Båda slagen av historierevisionism är uttryck för vad som bör kallas kunskapsnihilism: eftersom inte alla uppgifter är hundraprocentigt säkerställda, behöver man inte sätta tilltro till någon uppgift alls. Det är den perversa logiken.

De i dagens Sverige som betraktar Lenin som förebild och inspirationskälla finns företrädesvis inom vänsterpartiet och dess ungdomsförbund samt i små kommunistiska sekter. Man bagatelliserar Lenins institutionalisering av terrorn och hans maningar till utrotning av hela kategorier människor, som kosacker och bönder, och hans sed att låta ta och på förekommen anledning skjuta eller hänga gisslan. Bagatelliseringen bygger på en jämförelse med de offer som de båda världskrigen och kolonialkrigen har krävt, offer som tillskrivs kapitalismen. Denna slags argumentation likställer effekterna av strukturella maktförhållanden med följderna av bestämda aktörers medvetna handlingar. Dessutom finns det inte i dagens Sverige några politiska partier som förnekar eller försvarar sådant som “det liberala Englands förehavanden i Irland, Sydafrika och Indien, eller spanjorernas och portugisernas härjningar i Sydamerika”, för att citera ett färskt uttryck för kommunistisk standardargumentering. (AB 9/2 1999).[3] Denna argumentation går ut på att alla andra samhällssystem har varit värre än kommunismen och att den som påtalar kommunisternas brott mot mänskligheten i själva verket vill ha en ännu värre repression; samtidigt bagatelliseras kommunisternas mordkampanjer.

I den mån bagatelliseringen inte kopplas till att massmorden under Lenin uttryckligen förnekas, blir innebörden att man inte påstår att de kommunistiska dåden inte har ägt rum. Men man vill inte kalla dem illdåd eller massmord och man “kvittar” dem mot illdåd av historiska regimer som inte har några anhängare eller försvarare bland demokratiska politiker i Sverige idag. Historikern Peter Englund har påpekat (Rapport morgon den 10 februari 1999), att nykommunisterna och deras kommunistiska föregångare alltid använder och har använt argumentet att det är politiskt inkorrekt att ta upp kommunismens faktiska historia till granskning: under 1940-talet skadade man kampen mot nazismen, under femtiotalet förvärrade man det kalla kriget, under sextio- och sjuttiotalen drog man uppmärksamheten bort från USA-imperialismen, och under 1980-talet skadade man fredsrörelsen om man nämnde vad kommunisterna hade gjort (samtidigt som nykommunisterna bagatelliserar brotten: man frågar sig varför det om det handlar om en vacker historia skulle vara fel att påminna om den!).

 

Det leninistiska alternativet i Sverige

Om man i dagens Sverige kallar sig kommunist ansluter man sig till en bestämd världsåskådning och en bestämd historia, samtidigt som man försöker förtiga denna historia. Man anser sig företräda framtiden och låter förstå att det är rätt att avrätta “objektiva” klassfiender och alla politiska motståndare om man skulle lyckas ta makten. De som har dödats har nämligen alla varit “skyldiga” och därför har de inte mördats, bara avrättats. (Se utsagan av Herlitz ovan: det är intressant att man godtar massdödande av politiska fiender). Själva poängen med att kalla sig kommunist i en demokratisk stat ligger i att vädja till hatet mot det borgerliga samhället hos de frustrerade och missgynnade. Man kallar sig kommunist inte för att reta etablissemanget utan för att vinna anhängare. Man kan inte upprepa Lenins kupp, eftersom Sverige inte är förstört av krig. Man följer Hitlers politiska strategi att söka piska upp stämningar av hat och rikta det mot syndabockar. Eftersom Per Ahlmark är den som mest envetet informerat om de mördande konsekvenserna av den kommunistiska världsåskådningen och politiken, är han det främsta hatobjektet. Ambitionen att informera om kommunismens brottsregister möts således med misstänkliggörande och smutskastning av demokratiska opinionsbildare som Ahlmark, folkpartiledaren Lars Leijonborg och historikern Peter Englund (AB 9 februari 1999). Med tanke på Lenins behandling av sanningsägarna i Sovjetryssland vet vi bara alltför väl vilket öde som väntar dessa personer och hundratusentals andra om kommunisterna skulle få makten i Sverige: fängelse eller landsförvisning. Det är det nykommunistiska alternativet till de massmord och koncentrationsläger som reellt existerande kommunistiska regimer med idolen Lenin som föregångsman har utsatt människor ur “fel” kategorier för.

——————————————————————————–

[1] Källorna för citaten är den ryska femte upplagan av Lenins samlade verk, vol. 50, s. 142 respektive Centre russe de conservation et d¥etude de la documentation historique contemporaine 2/1/6/898, anförda av Nicolas Werth, “Un État contre son peuple. Violences, répressions, terreurs en Union soviétique”, Le Livre noir du communisme. Crimes, terreur et répression, Stéphane Courtois m.fl., Paris: Robert Laffont 1997, s. 84.

[2] Werth, s. 294.

[3] Ett exempel på denna perversa form av förnekelse av kommunismens brott är Le Livre noir du capitalisme. Pantin: Le Temps de CeRises 1998. 427 s.

<\/body>