News Ticker

S:t Petersburg: kriminalitetens huvudstad?

The following two tabs change content below.

Gunnar Wiman

Latest posts by Gunnar Wiman (see all)

Av Gunnar Wiman

Detta inte helt angenäma tillmäle fick S:t Petersburg av Boris Nemtsov efter mordet på dumaledamoten Galina Starovojtova den 20 november förra året. Mordet väckte bestörtning i Petersburg och i hela Ryssland. Denna kvinna var något för Ryssland så unikt som en oantastlig politiker – det fanns inga antydningar eller anklagelser om att hon skulle vara inblandad i någon ljusskygg verksamhet. Detta torde vara den viktigaste orsaken till att just detta mord väckte sådana upprörda känslor, inte bara hos allmänheten, utan också bland det politiska etablissemanget. I ett land där mord på prominenta personer är legio passerar sådana händelser i regel ganska obemärkt förbi – ofta konstateras det att offret själv förmodligen inte var guds bästa barn och gick därför ett inte helt oförtjänt öde tillmötes. Ett sådant resonemang passade däremot inte in på Starovojtova varför hela landet unisont ställde krav på att de skyldiga måste gripas. Nu har också ett flertal gripanden gjorts relaterade till mordet på Starovojtova. Så långt är det inget konstigt; vi har ett brott, en polisutredning och ett gripande. Det är ju i stort sett så vi tänker oss tågordningen när en kriminell handling har begåtts. Hade det varit hela historien hade den kunnat tagits som inteckning på att demokrati och rättssäkerhet nu råder i Ryssland. Tyvärr beskriver mordet på Starovojtova och dess efterspel en annan verklighet och är ett talande exempel på hur det kan gå till i Rysslands norra huvudstad och, för den delen, i vilken rysk stad som helst.

Starovojtova sköts kallblodigt ned med tre skott i huvudet utanför sitt hem i centrala S:t Petersburg. Tillsammans med henne var hennes vän och medarbetare, Ruslan Linkov, som även han träffades i huvudet men överlevde. Det faktum att mordet, eller snarare avrättningen, ägde rum i stort sett utanför fönstret till en av OMON:s stationer (en specialenhet inom den ryska polisen) har givit visst bränsle till mer konspiratoriskt färgade teorier. Borde inte dessa elitpoliser kunnat gripa förövarna på bar gärning? Om förövarna slår till på en sådan plats; tyder inte det på att de fått vissa garantier? Nåväl, kanske hade dörren gått i baklås på stationen, eller kanske kunde de inte slita sig från Sankta Barbara. Detta är emellertid bara början. Som nämnts uttalade hela det politiska tonnaget sin avsky för mordet – med ett undantag. Den person som över huvud taget inte kommenterade det inträffade var den man som i normala fall skulle förväntats vara den förste att fördöma ett sådant brott – nämligen S:t Petersburgs egen guvernör, Vladimir Jakovlev. När mordet inträffade befann han sig på rekreation på annan ort och lät meddela, efter några dagar, genom sin pressekreterare, att han inte ämnade att avbryta sin vistelse. Nu hör det också till historien att borgmästaren inte brukar räknas till den rara kategorien av politiker som Starovojtova räknades till, tvärtom omgärdas hans namn av både antydningar och anklagelser. Dessutom var Jakovlev och Starovojtova politiska motståndare. Starovojtova var en kandidat i valet till Petersburgs stadsduma och på programmet hade hon bekämpandet av korruptionen i stadens styrelse samt förslag om utökad demokrati som skulle minska guvernörens makt. Det krävs inte en allt för livlig fantasi för att förstå vilken sorts spekulationer som följer av detta.

Bland de personer som helt nyligen greps finns också en person som står guvernör Jakovlev nära. Denne Jurij Sjutov valdes i december in i stadsduman mycket tack vare att Jakovlev öppet stödde hans kandidatur. Trots att Sjutov är tidigare straffad för förfalskning och suttit häktad misstänkt för utpressning, smuggling mm, har han den senaste tiden erhållit tunga poster inom Petersburgs administration (man anar ersättning för tidigare utförda tjänster). Tidigare var också den gripne chef för en av duman sanktionerad privatiseringskommission som omgärdades av ett tveksamt rykte. Kommissionen anklagades av bland andra Starovojtova för att pressa företag på pengar genom att hota med revision. Sjutov misstänks nu för att vara ledaren för en rysk variant av “murder incorporated” som också sammankopplas med minst ytterligare två mord; på en hög bankdirektör samt VD-n för ett större företag i Petersburg, dessutom tros han vara inblandad i mordet på stadens vice guvernör i augusti 1997.

Vad är det då som är så konstigt med den här historien? Med tanke på vad som kommit ut av utredningen är det förvånande att dessa gripanden kunde ske. Av helt naturliga skäl intresserade sig utredarna tidigt för den svårt skadade Ruslan Linkov – han var ju trots allt stjärnvittnet. Knappt hade han lämnat operationsbordet och vaknat upp ur medvetslösheten förrän förhör inleddes. Linkov visade sig dock inte speciellt samarbetsvillig utan var ytterst fåordig om vad som hänt. På pressens fråga om vilka han trodde hade mördat Starovojtova svarade han att det antagligen var “radikala kommunister och fascister” som låg bakom. Detta svar kan i sammanhanget betraktas som ren nonsens – han kunde lika gärna ha svarat Raskolnikov. Varför? Frågar man sig. Vad finns det för skäl för honom att tiga, förutom det uppenbara skälet att han är rädd för repressalier från dem som ligger bakom mordet? Kan det tänkas att utredningen har bidragit till Linkovs hållning? Antagligen. I stället för att försöka ta reda på vilka som verkligen ligger bakom mordet har utredningen mer och mer haft karaktären av en förtalskampanj mot Starovojtova och Linkov.

Undersökningen leds av FSB, arvtagarna till KGB, och beklagligt nog verkar det som om metoderna från sovjettiden inte har förändrats nämnvärt. Ett flertal av de bägge offrens vänner har blivit inkallade till förhör i egenskap av “vittnen”. Dessa beskriver förhören på ett sätt att de för tankarna till en parodi snarare än seriös polisutredning. En journalist som förhörts berättar om irrelevanta och ledande frågor. Bl. a ville förhörsledaren att journalisten skulle bekräfta att medlemmar av Starovojtovas parti regelbundet ägnade sig åt orgier med djur. Vid ett annat förhör, med en partikollega till Starovojtova, hade förhörsledaren yttrat att “han skulle se till att mordet löstes på ett sådant sätt att det begraver den demokratiska rörelse hon tillhör.” Han var också full av förståelse varför någon skulle vilja döda Starovojtova; “hon försvarade alltid etniska minoriteter och har aldrig gjort något för det ryska folket”, menade han. Andra har vittnat om hur de uppmuntrades berätta om Ruslans flickvänner och intyga att han är en amoralisk person i största allmänhet. Förhörsledaren har också erbjudit vittnena gentjänster om de kunde ge honom vad han “ville ha.” Som om inte polisens kampanj vore nog gör vissa delar av pressen allt för att svartmåla Linkov och kretsen runt Starovojtova. I Komsomolskaja pravda hävdades det att Linkov var den skyldige och att han inte alls blivit sårad. I Novyj Peterburg framfördes teorin att den före detta premiärministern Jegor Gajdar och Anatolij Tjubajs skulle ligga bakom. Motivet? Dessa herrar rörde sig i samma politiska kretsar som Starovojtova, och mordet på henne skulle vara ett sätt att skapa en martyr för deras sak. I detta scenario skulle mordet vara en analogi till riksdagsbranden i Berlin, alltså ett första steg mot ett nazistiskt maktövertagande. Att det var den nu gripne Sjutov som framförde denna teori gör ju inte det hela mindre pikant.

Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att Linkov tänker sig för både en och två gånger innan han pratar med polisen och FSB. Priset han får betala för sin tystnad är att han nu riskerar att själv att ställas inför rätta för förhindrande av rättvisan. Ett sådant åtal framstår som ett dåligt skämt i sammanhanget. Utredningens främsta uppgift tycks ha varit att borga för att rättvisa under inga omständigheter skall skipas. Dessutom kan man ana en underliggande strategi som går ut på att smutskasta Staravojtova och personer som stod i hennes närhet för att på så sätt få själva brottet att hamna i skymundan. Lyckas de med att förpassa offret från de oantastligas skara till den mer tvivelaktiga kategorin, hoppas de att kraven på att de skyldiga till varje pris ska gripas efterhand tystnar. Få intresset för rättvisan att svalna, helt enkelt.

De senaste gripandena tyder på att dessa strategier har misslyckats. Betyder det då att sanningen nu är på väg att uppdagas? Att Sjutov på något vis är inblandad förefaller väl inte alldeles otroligt men gripandet verkar ha skett trots utredningen och inte tack vare den. Mycket lite pekar på att utredningen genomförts efter strikta juridiska och polisiära premisser. Under sovjettiden fanns något som brukar gå under benämningen “telefon justice” d v s gripanden och domar skulle förankras politiskt innan de verkställdes vilket oftast skedde genom ett telefonsamtal från domaren/åklagaren till den lokale partibossen. Mycket tyder på att det i vissa kretsar har varit känt vilka som ligger bakom mordet och när inte smutskastningskampanjen lyckades vart det nödvändigt att lämna ut några skyldiga. Man har då gott så högt i hirarkin som ansetts politiskt nödvändigt. Gripandena är, som jag ser det inte en följd av gediget polisarbete utan av politisk opportunism. De gripna kommer med största sannolikhet också att dömas eftersom inrikesminister Sergej Stepasjin redan har bundit dem vid mordet ñ en fällande dom torde därmed ha den nödvändiga politiska förankringen. Rysslands väg mot demokrati och rättssäkerhet är lång, mycket lång.

——————————————————————————–

Källa; S:t Peterburg times

<\/body>